Nedräkningen har börjat

100 procent trimaran.
Nu är det bara en månad kvar tills det avgörs. Blir det en katamaran eller trimaran som tar hem Americas Cup? Det vill säga fall det blir start i tid. Det har ju varit mycket turer i domstolar hittills och det kan hända att starten skjuts upp igen, även om det nu är klart att seglingarna kommer att äga rum utanför Valencia istället för Ras-al-Khaima som titelförsvararen Alinghi ville. Seglingsmässigt blir detta det första intressanta Americas Cup någonsin, med två så olika båtar sprungna ur samma förutsättningar. (Att se Dennis Connor på sin tid segla i cirklar runt en blyfraktare var ju inte en tävling, det var utklassning och bara möjligt p g a slarv med statuterna.) Jag har inte hunnit analysera båtarna än och har ingen faktaunderbyggd åsikt om vilket av teamen som kommer vinna. När man ser denna Youtube-film så blir man dock ganska såld på BMW Oracle. Men man ska vara medveten om att filmen är en del i psykningen av Alinghi-teamet.
Hoppas att fler än jag tycker att det är alldeles fantastiskt att folk lägger sina förmögenheter på projekt som dessa som driver utvecklingen framåt, med spin-off-effekter på en rad områden, förutom den glädje de sprider till alla oss vanliga seglare. Någon direkt avkastning på de egna tillgångarna (förutom egot) kommer nog vare sig Bertarelli eller Ellison att få efter avslutad tävling.

Julblogg 2009

Den vackra hamnen S:t Valéry-en-Caux
Det ser ut att åter bli en julblogg. Traditionens makt skiljer sig inte från vanans. Men skulle det någon gång bli chans att bryta löftet, så var det i år. Jag skulle kunna skylla på lågkonjunktur, finanskris, slut på historier, ja i stort sett vad som helst, och slippa stå till svars. En bloggtradition räknas ju knappast som ett bindande löfte och bloggen “Segla Trimaran” har väl kanske ett hundratal regelbunda läsare som skulle kunna tänkas uppträda som käranden i en imaginär process. Men vad skulle den uppkomna skadan värderas till?: “Du har lovat att skriva en julblogg, du har inte gjort det, nu har du svikit oss och vi stämmer dig!” Nej, det håller inte. Men trots att jag faktiskt saknar bra uppslag och känner mig finanskrisad och mer eller mindre hade bestämt att göra ett avsteg i år, så kommer pliktrogenheten ikapp. Dessutom fick jag ett telefonsamtal den 23:e med frågan var julbloggen är! Då har jag i alla fall en läsare med minst ett års minneskapacitet och jag inser att det är på allvar!. Det för mig tillbaks på spåret igen; jag måste skriva något också utan inspiration och material som håller. Jag inser att mitt seglande är alldeles för oäventyrligt. Det mest äventyrliga och oskrivna är kanske när jag seglade till Ceuta och besökte Marocko, trots varningar och förmananden från spanjorerna. De hade med facit i hand alldeles rätt: Marocko (Maghreb) är inget roligt ställe. Den seglatsen kommer jag inte att skriva om, eftersom det skulle bli alltför ensidigt negativt och kanske fördomsfullt och passa illa i juletider. En annan historia är när jag för första gången fick låna pappas båt för att tillsammans med en kompis ge oss ut på en tredagarsseglats, som dock timades med en snabbt uppkommande orkan, där sjöräddningen hade fullt upp och många omkom. Så även vi i vårt vackra kravellbyggda mahognymästerverk från VEB Yachtwerft i Berlin, s/y Mirafior, en 15 m2 Jollenkreuzer. Enligt TT-nyheterna hade vi siktats drivande upp och ned på Kanholmsfjärden utan spår efter sin besättning. Det var som tur var en anka men det visste ju inte våra sörjande föräldrar om förrän vi med intakt båt uppenbarade oss och undrade vad det var frågan om. Den storyn är dock lite för kort. Ett roligt minne av Mirafior är annars när vi kommer slörande över Gråskärsfjärden och seglar om en Finnjolle, med fullt burkande rorsman som knappt trodde sina ögon. Nej, det finns inget spännande eller äventyrligt att blogga om denna gång, så jag får tänka om; kanske bara ta något ur loggboken, en trevlig behaglig seglats som kanske i bästa fall förhoppningsvis inspirerar till att någon annan får lust att kasta loss nästa sommar och ge sig ut på trimaransegling.

Den 17 augusti. I en svag nordlig bris angör jag Le Havre under eftermiddagen. På morgonen har vi lämnat den välskötta bassängen i St Valéry-en-Caux, jag hade gärna stannat där, jag gillade denna vackra stad och den trevliga hamnen, men vi seglar söderut, almanackan styr, hösten kommer snart och det är varmare söderöver. Vid angöringen till Le Havre möter vi en stor 60 fots trimaran på redden som verkar vara ute med sponsorer och journalister. De vinkar glatt och verkar tycka att det är lika kul att se en trimaran som jag, även om F-27:an är ganska oansenlig jämfört med denna jätte. Le Havre är till stora delar nyuppförd efter andra världskriget, men ändå inte så ful och tråkig som många hävdar. Här mynnar Seine ut och Paris ligger inom räckhåll, för den som vill. Passar åter på att besöka en marinbutik i hopp om att de ska kunna laga autopiloten, som la av mellan Tyskland och Holland, men får åter samma svar: “Vi måste skicka den till Navico”. Den tur-och-retur-vändan hade jag ingen lust att vänta på, så jag tackar för mig och bestämmer mig för att fortsätta nästa morgon, på samma sätt som jag gjort varje dag den senaste veckan. Den 18 augusti är det nästan helt stiltje men kursen sätts mot Cherbourg på andra sidan den stora Seinebukten, i väntan på att brisen ska komma, Det är varmt och behagligt, det känns som om sommaren äntligen har kommit ifatt almanackan. Klockan 14.00 ser jag fortfarande Le Havres siluett akteröver och en fri horisont föröver. Först framåt kvällen kommer en svag västlig vind och det blir kryss. Fisknäten här är lika besvärliga för seglarna som längs Blekingekusten, skönt nog trasslar jag inte in mig i något. Efter midnatt passeras en ljusboj på nära håll som helt plötslig blir mörk. Fram med ficklampan; jodå det var en seglare utan lantenor som passerade emellan. Tur att inte alla gör på samma sätt. Vid halvtvåtiden kommer jag fram till den två sjömil långa yttre vågbrytaren vid Cherbourg och fast jag vet att man kan angöra via den ostliga sidan så tar jag det säkra före det osäkra (typisk nattnoja) och rundar den på västsidan mellan inseglingsfyrarna. Det är becksvart och jag kan inte ens hitta marinan, än mindre några bassängportar. Ankrar upp på redden och faller i sömn. Efter någon timme vaknar jag plötsligt till av en lätt duns, och rusar upp med ficklampa. Lyser på stålbåten som har ankrat upp lite för nära, på akterspegeln står båtens namn och hemmahamn: “Viking”, Göteborg. Förlänger ankarlinan och somnar in igen. Nästa morgon är Viking borta och jag tar mig in till marinan och hamnkontoret.

I början av sjuttiotalet var vi här och seglade VM i 420 och nu såg jag verkligen fram emot att återse Cherbourg. Efter några timmars rekognoserande vandring ger jag upp, jag känner inte igen någonting. Visserligen har man byggt ut färjeterminalen och ändrat i hamnen, men något fel måste det också ha varit på mitt minne.
Väderleksrapporten lovar sex-sju Beaufort för de närmaste dagarna och jag passar på att skicka autopiloten till Navicos servicecenter, trots att ofrivilliga uppehåll på långsegling är det tristaste som finns. I väntan på autopilotens återkomst, fördrivs dagarna med allt möjligt. Jag blir vittne till hur “Lady Alexa” en Najad eller Malö från kustlösa Düsseldorf lyckas med konststycket att gå på fel sida om den röda inseglingsfyren och slå upp ett stort hål ovanför kölen. Jag hör anropen på VHF: “Mayday, Mayday” och skepparens panik när han förklarar situationen. Snart ser man en helikopter ledsaga båten de knappa två sjömilen in till en kran som direkt lyfte båten, innan hon hann sjunka. Full med all upptänklig sjösäkerhetsutrustning stod hon sedan där på hamnplanen som en slags illustration till att pengar aldrig kan ersätta erfarenhet och kunnande, även om naturligtvis alla kan ha otur.

På hamnkontoret satt ett stort uppförstorat sjökort i skala 1: 50.000 med alla detaljer och varningar om “Raz Blanchard”. Strängt förbjudet för fritidsbåtar att vid vindstyrka överstigande fyra Beaufort navigera mellan det normandiska fastlandet och Alderney. Vad är detta? Det stod det ingenting om i mina överseglare. Som ett komplement fanns också på väggen en detaljerad karta med alla strömriktningar timme för timme, vid de olika mån- och tidvattenfaserna, för ett stort antal positioner. Antecknade, men kom så småningom fram till att det vore omöjligt att navigera utifrån så detaljerad information. Strömmen vände varje kvart, utan synbarlig logik. Sista kvällen, efter autopilotens återkomst stämplad som irreparabel, blev jag ombordbjuden på Iroquoisen Ganisa. Jämfört med F-27:an kändes den som rena skeppet med sina stora utrymmen. Ägaren, Michael, berättade livfullt om Alderney Race som är det engelska namnet på Raz Blanchard. Den var i själva verket orsaken till att hans fru numera aldrig seglade med på de årliga semestrarna över Engelska kanalen. Ovetandes om dess natur hade de i alldeles för frisk vind länsat igenom området och mötts av den extremt krabba sjön som bröt över båten. Medan Michael hade varit fullt upptagen med att klara styrningen hade frun utrustats med en stor kniv som hon skulle skära av skoten med ifall något hände; desvärre ramlade hon omkull i en våg och höll på att ta livet av sin make. Efter detta vägrade hon att segla och även utan hustrun ombord så aktar sig Michael numera noga för Alderney Race.


Ätten Beaumonts fäste på Sark

Nästa morgon var prognosen 4 Beaufort och jag lämnade hamnen i lagom tid för att i stort sett få tidvattnet med mig genom Alderney Race. Det var fascinerande; det ryckte och slet i rodret, strömvirvlar till höger och vänster, krabb sjö, men inte särskilt läskigt i den relativt måttliga vinden. Så småningom ser jag vad jag tror är Guernsey, vilket dock visar sig vara ön Sark som på grund av sin höjd syns först. Sark är en fascinerande plats, fortfarande är ön självständig inom ramen för de anglo-normandiska öarna och när jag passerade var Sark fortfarande ett feodalsamhälle, det sista i Europa. Inga bilar är tillåtna, licens krävs för cykelinnehav. Maxhastigheten för alla fordon inklusive hästransporter är satt till 10 mph och hastighetsöveträdelser beivras. Först under förra året, efter att ärendet gått upp i Europarådet, har Sark fått en modernare konstitution. Förändringen är tragiskt nog inte resultatet av någon slags frihetskamp utan motiven är strängt ekonomiska. Bröderna Barclay, ägare till The Daily Telegraph och den närliggande ön Brecqhou som ligger under Sarks jurisdiktion, har av krassa vinningsskäl i samband med markfrågor drivit ärendet. Sarkborna beklagar djupt demokratins införande.


Så småningom dyker Guernsey upp, en fin insegling till St Peter Port och det luktar på ett konstigt sätt; de eldar någonting speciellt tydligen. Guernsey tillhör Brittiska Samväldet men de är inte EU-medlemmar varför båten måste inklareras. Jag konstaterade att m/y Viking som jag stötte på i Cherbourg också ligger här. Tullarna ställer ett antal frågor och blir väldigt intresserade när det visar sig att jag kände till m/y Viking. De ville bland annat ha exakta tidsuppgifter och sa att all information om båten var värdefull. För egen del var det inga problem med inklareringen och jag tog mig iland för att hitta någon trevlig restaurant. Som säte för ett antal offshorebolag, hedgefonder, banker med mera är Guernsey en viktig aktör på den finansiella arenan men som plats i sig måste jag nog konstatera att det är en första klassens turistfälla. Nästa morgon vaknar jag av en förskräcklig huvudvärk, Guernsey är världens biltätaste plats och nu sitter alla bilister fast i morgonens bilkö runt hamnen. Man kan se avgasdimman runt och över oss. Avgasrening verkar vara helt okänt här, brittiska stofiler kan till och med hävda att avgasrening är en inskränkning av den personliga friheten. Vikings skeppare får syn på min svenska flagga och ger sig tillkänna: “jag måste stanna kvar, är kallad till domstol, hade lite för mycket ‘rifles’ ombord, ska ner till Östafrika, skjuta lite, infödingar du vet”. Om jag fattade historien rätt så hade Viking gått direkt till Sark utan föregående inklarering i S:t Pieter Port som är “port of entry” för Sark men p g a hård vind tvingats gå över till Guernsey men fått in vatten i maskin via skorstenen och till slut fått begära assistans. Hans förehavanden hade fått tullen att fatta misstankar och eftersom han hade nekat till att ha haft vapen ombord blev hans situation än värre och nu skulle han alltså infinna sig i domstol. Han hade dock gott hopp om att få ge sig vidare efter att ha betalat böter. Om han var legosoldat, vapensmugglare, allmän skummis eller bara äventyrare vet jag inte, det var inte min typ av kompis i alla fall. Nu var det bråttom iväg, väderleksrapporten lovade lagom vind, en fin västlig bris. Bretagne lockade, kursen sattes mot Trebeurden.


Hamnen i Trebuerden

Underbart att få lämna avgaserna bakom sig. En större kölbåt passerades och det tog inte många timmar innan den var under horisonten. Så småningom vred vinden över på nord och jag kunde slacka skoten, de första små öarna utanför Trebuerden dök upp och snart var jag inne på skyddat vatten. Norra Bretagnes vatten och natur är betydligt vildare och kargare än den lägre normandiska kusten och kan på sitt sätt påminna lite om den svenska ytterskärgården. En mindre segelbåt upplyste om att jag var tvungen att vänta ett tag innan vattendjupet var tillräckligt för att de skulle kunna öppna undervattensportarna in till hamnen. Än så länge hade jag alltid haft tur med hamnarna, men aldrig riktigt fattat signalsystemen utan mer förlitat mig på upplysningar från andra seglare; började dock inse att jag måste lära mig hur signalsystem och annat fungerar. Men det får vänta tills någon annan gång. Nu gällde bara att förtöja, betala hamnavgift och se sig om i omgivningarna. Ingenting går upp mot att långsegla.

God fortsättning på Julen och ett Gott Nytt År önskas alla trimaranseglare!

Blir de först med att ta genvägen?

Är det inte fusk att segla så kort väg runt jorden?
Det var bara en tidsfråga tills några skulle försöka att segla runt jorden via Nordostpassagen. Nu har de båda norrmännen Børge Ousland och Thorleif Thorleifsson bestämt sig för att göra ett försök i sommar. De är mycket erfarna och med både polarexpeditioner och atlantöverseglingar i bagaget. De valde en Corsair 31 UC och motiverar det med att den är snabb, dokumenterat stryktålig samt att den är lätt och grundgående. Grundgåendet menar de kommer till nytta vid passager innanför drivisen utanför det långgrunda Sibiren t ex. De tänker inte ta motor med sig och räknar med att kunna ro bitvis. Tungt, men kanske ett bra sätt att hålla kylan stången? Nu i januari kommer de att testsegla utanför Norges kust; jag avundas dem inte den seglatsen som blir avsevärt mörkare än den riktiga. I motsats till Jarle Andhøys galna seglatser så är detta väldigt seriöst, ändå känns det som om norrmännen är bra mycket äventyrligare än svenskar generellt. Finns det ingen svensk som vill utmana dem och försöka segla runt först!

De söker fortfarande sponsorer. Ifall det finns något som heter "Sponsoring by association" så ligger väl en viss segelmakare nära till hands för att få lämna ett bidrag? Eller kanske hinner någon annan segelmakare före? De behöver fem miljoner så det finns nog plats för många bidragsgivare. Det ska bli väldigt spännande att följa detta äventyr. Här är länken till en artikel i norska Seilas.

Här kan du ladda ner Børges och Thorleifs egen pdf-presentation av projektet. The North Pole Passage.

Beställ din Weta nu!

Weta är strikt one-design, alla segel är identiska. Foto: Chris Ray
Har från Weta Marine just fått listor med de senaste bokningarna på båtar som gjorts av distributörer runt om i världen. De båtar jag beställer nu kommer hit i mars/april men de är sålda till kunder förutom två stycken. Holland, Australien och USA har seglat upp som de stora Wetanationerna och deras förhandsbeställningar låser upp produktionen långt in på nästa år, vilket innebär att de svenskar som väntar med att beställa båt lär få vänta ända till 2011 ifall man inte gör det snabbt. Det är väldigt otillfredsställande, men vad kan jag göra? Utan order beställer jag inte mer än fyra båtar i taget, eftersom de binder alltför mycket kapital. Nästa år kommer det att bli en stark flottilj i Stockholm och vi är på gång att utarbeta ett kappseglingsprogram. Kom med du också och beställ din Weta nu! Läs gärna på Sailing Anarchy's forum de olika inläggen om Weta.

Corsair Marin köper SAAB?

Imorgon tar jag upp Dashen och kör in den i garaget, putsar och vaxar på den i väntan på att få leverera den till en ny lycklig Corsairägare som så småningom ska ta vid. Förra veckans provseglingar gick jättebra. Utan undantag verkar det som om Dashen överträffat förväntningarna hos alla, både vad gäller fart/seglingsegenskaper och stumhet/styrka. Själv är jag så bortskämd med att segla Corsair sedan länge att jag glömt bort att man skulle kunna tro att skrov och balkar flexar. Med Dashen har Corsair verkligen lyckats pricka rätt, rekryteringen av designern Damien Judd bådar gott för framtiden.

Jag har lagt upp en survey på bloggen med frågan om hur många Dash man tror kommer att segla här nästa säsong. 97 besök hittills på bloggen denna vecka, och flera fåfängt hoppfulla inloggningar från min sida för att se de spännande resultaten. 5 svar hittills! Observera: Det är inte förbjudet att lägga sin röst, jag blir inte arg och det är inte till besvär! Det är inte heller förbjudet att gå in på flerskrovsforumet på Hamnen.se och berätta hur fantastiska Corsair är. Eller för den delen hur fanatiska de sekterister som seglar båtarna är. Bara det händer någonting, alla November verkar vara likadana.













Tänkte skapa lite hype kring varumärket Corsair. Är det måhända någon som har Lord Moynes telefonnummer tillhands? Tänkte att vi skulle gå ut och berätta att vi vill köpa SAAB tillsammans. Jag ser en rad synergieffekter. Kallar till pressmöte imorgon bitti!

Joacim Torkelson vinner SCTS-mästerskapet 2009

Joacim (t v) med besättning ombord på sin Corsair 750 Sprint,
Adrenaline, efter tredjeplatsen på Tjörn Runt.
Vi gratulerar Joacim Torkelson till vinsten i 2009 års SCTS-mästerskap, den nationella rankingserien för Sveriges Catamaran och Trimaranseglare! Det synliga beviset för vinsten, ett vandringspris gjort av en bit ek från regalskeppet Wasa överlämnades till Joacim vid SCTS årliga höstmöte idag. Men det är inte bara Joacim som hållit sig framme på kappseglingsbanan i år. Framgångarna för Corsair verkar bara att bli större och större år från år. Vi vill därför passa på att också gratulera följande Corsairseglare till årets fina seglingsresultat:

* Jörgen Lannerstedt, Corsair 36, 1:a Åland Runt, 2:a Ornö Runt, 2:a Gran Prix.
* Christel Nyqvist, Corsair 750 Sprint, 1:a Watski 2 Star Anholt, 1:a MUMM Stelton Cup
* Johan Lidén, Corsair 28 CC, 1:a Ornö Runt
* Jonas Davidson Vitell, Corsair F-27, 1:a Gran Prix, 2:a Kålö Race
* Tomas Ericson, 1:a, Corsair 750 Sprint, Bornholm Runt
* Gustaf Dillner, Corsair F-27, 1:a Ingmarsö Race, 3:a Gran Prix
* Jonas Seweling, Corsair 31 1-d, 1:a Kålö Race

På kappseglingen Gran Prix som med 26 startande samlade flest flerskrovsbåtar under året kom Corsairbåtar 1:a, 2:a, 3:a 4:a
Ornö Runt: Corsairbåtar kommer 1:a, 2:a, 3:a, 4:a
På Tjörn Runt kom Corsair 2:a, 3:a, 4:a, 5:a, 7:a, 8:a
Också i övrigt massor av fina resultat under säsongen.

All Corsair trimarans are safe family-oriented cruisers – they just happen to be fast!

Weta på San Francisco Bay

Syns det hur rolig Wetan är att segla?
Jag blir så otroligt seglingssugen när jag ser Youtuben från San Francisco Yacht Club's höstregatta. Mot en fond av den diminhöljda Golden Gate-bron och med Alcatraz i bakgrunden så kappseglar nio Wetor i solsken och en behaglig höstbris. Chris Kitchen vinner som vanligt. Det vore så fantastiskt roligt om vi skulle kunna se något liknande i Viggan eller på Baggen i vår. (Eller i Långedrag för den delen.) Oavsett vad man seglar till vardags, så längtar man efter att få segla Weta då och då. Vad behövs för att alla ska upptäcka Wetan?

"Synd att den inte går att fälla ihop"

Boat of the Show, "Corsair Dash 750"
Trailern hämtades i måndags, byggdes om på tisdagen, containern med Dashen kom på onsdagen, på torsdagen började vi att montera, i helgen lastade vi båten på trailern och i måndags började monterarbetet. På onsdag morgon fixades det sista innan journalister och allmänhet började strömma till. Vi blev konstigt nog inte "Boat of the Show" officiellt, även om vi var det i praktiken. (Utmärkelsen gick med finstämd lyhördhet för tidsandan till en stor bränsleslukande motorbåt.) Bästa platsen på hela mässan och idel lovord. Kunskapsnivån har ökat markant de sista åren och attityden till trimaraner har helt förändrats jämfört med för fem år sedan. Detta är fjärde gången som jag ställde ut en Corsair och antalet besökare ombord var betydligt högre än tidigare. Det svåraste är att kommunicera att alla Corsair går att fälla ihop: i vattnet, på trailern, på två minuter, i hamnen, under motorgång, alltid utom när seglen är uppe!
Många anmälde intresse för provsegling redan nu i höst, så vi kommer att vika en helg för det. Vill man sedan beställa en båt inför nästa säsong så bör detta göras innan årsskiftet. Tiden rusar iväg.

Så pallar man upp sin Corsair

Bilden är inte här enbart för att visa Dashens vackra linjer.

Den här årstiden kommer det många förfrågningar om hur man pallar upp sin Corsair på bästa sätt för att kunna tvätta och bottenmåla. Själv har jag hittills använt Seaquip motorbåtsstöttor som jag med hjälp av några Lecablock undertill har fått att räcka till på höjden även för 28:or och 31:or. Dash 750-ägaren Mikael Blomström tänkte dock till och resultatet blev både billigare och bättre stöttor.
Längden på stöttorna är anpassade till båten på följande sätt:
Trailerns stödhjul sänks, varpå båten höjs i aktern. Stöttorna placeras under de bakre balkarna med tryckplattorna nästan dikt emot balkarna. Sedan skruvar man upp stödhjulet fram och ställer upp de främre balkarna på motsvarande sätt. Sedan sänker man trailern till "normalnivå" och har man tur så kan trailern redan nu rullas bort. Ifall trailern har lång fjädringsväg så kan det dock behövas att man först tar några tag med de inbyggda hydrauliska domkrafterna som sitter i botten av det vertikala röret. De som Mikael använder har 12 mm slaglängd och kommer förmodligen från Biltema. Kostnaden för rören, domkrafterna och svetsjobbet blev lägre än kostnaden för Seaquipstöttor och på köpet får man dem i exakt rätt längd till sin egen båt. Väldigt snyggt och proffsigt.
Tänk dock på att innan sidoskroven viks ut så är det viktigt att man har fäst spännband på båtens motstående sida så den inte tippar åt sidan p g a vikten.
En välputsad botten gör mycket för prestandan. Glöm inte heller att sänka ner centerbordet för putsning eller bottenmålning av dess nederdel.

Kappsegling på danska

I brist på skyddsvisir fick vi sätta upp händerna som skydd.

Gilles Serré, den franska Corsairhandlaren, bor numera i Nya Kaledonien där han börjat sin verksamhet på nytt. Helt nyligen vann han en havskappsegling från Noumea till Port Vila på Vanuatu, en sträcks på 327 sjömil fågelvägen. Det var kryss och mellan 10 och 14 m/sek och båten var en Corsair 28. Det var säkert tufft men inte så fruktansvärt kallt och blött som Mumm Stelton Cup i söndags. Av 250 anmälda kom bara c:a 50 båtar till start och bara 31 fullföljde. Anledningen var de hårda vindarna; DMI och SMHI hade tyvärr rätt denna gång. Det blåste mellan 17 och 21 m/sek och betydligt mer i byarna. Hur som helst, av de fyra startande flerskrovsbåtarna så fullföljde allihop, vilket fick danska Bådnyt att sätta följande rubrik på evenemanget:

"Flerskrogsbådene klarede den hårde vind bedst - 4 gennemførte i deres løb".

Man vill gärna tro att det är ett genombrott; riktigt så är det väl inte men det måste ändå få en och annan blygubbe att fundera. Medan vi visserligen hade det blött, så hade vi ju i alla fall en stor plattform att röra oss på vilket känns betydligt säkrare än att hänga med armarna i mantågen på kölbåtarna som kanade sidledes med seglen i vattnet och kölen i luften. Dessutom gick vi snabbare på alla bogar, trots att vi endast körde med två rev i storen och inget mer, även om en stormfock hade varit önskvärd. Det som imponerar mest är Corsairernas förmåga att kryssa med väldigt liten segelyta uppe, något jag konstaterade redan med min första F-27. Denna gång seglade jag i likhet med två av de övriga deltagarna en Corsair Sprint 750 som väl är den mist lämpade av alla Corsairer att segla en regatta som denna. Tänk om vi istället seglat en Corsair 31 med riktiga stormsegel inklusive en minigennaker på kanske 15 kvadrat, samt haft visir och headset för kommunikationen ombord! Vi hade satt världrekord! Nu handlade det för vår del mest om att ta oss runt banan, men vi kom ändå tvåa. Vann gjorde Christel Nyqvist med sin 750 Sprint Maran. Stort Grattis till henne! Peter Westerdahl kom fyra med sin Sprint och trea blev den enda dansken med sin Dragonfly 35.

En regatta som denna tror jag bara att man får uppleva en gång. Åtminstone om man inte bor i Danmark, där allt galet går för sig. Härligt befriande med en mentalitet helt på tvärs med alla svenska förbud och välmenande skyddsåtgärder från myndigheternas sida; en förmyndarinställning som smittat av sig på alla svenska verksamheter inklusive kappseglingsarrangörer.

Besättningen ombord förutom blogmaster var Anders Tollstén och Niklas Lundberg som också tog bilden. Stort tack till dem!

Corsair Dash 750 presentationsvideo

Mat Bryant från North Sails, San Diego, har lång erfarenhet av havskappsegling på en rad hotta båtar, bland annat var han för några år sedan med och vann Korsika Runt med en Corsair 31 1-d. En fantastisk båt, som för övrigt finns i Sverige sedan i våras! Nu har Mat tagit sig an Corsair Dash 750 som presenteras i en liten informativ video på Sailing World's hemsida.

Så småningom kanske vi får se fler filmer av denna typ också på Corsairs egen hemsida. Klicka på bilden så kommer filmen upp. Den ger en bra bild av boendemöjligheterna.

Om inte Finlandsfärjan går så ror man

Peter Bröckl med sin nya Virus Yole Class.

Emellanåt så säljer jag roddbåtar också, även om marknadsföringen av den biten av verksamheten skulle kunna skötas bättre. Hur jag önskar att jag hann med allt som jag föresatt mig! Båtarna från Virus är verkligen fina och förtjänar lite mer uppmärksamhet. Virus Yole till exempel är en riktig "havsroddbåt". En av dem som har fastnat för Yolen är Peter Bröckl, finlandsvensk från Åbotrakten. Båten kom till Sverige i lagom tid till semestern, däremot var det svårare att hitta en transport till vettigt pris till Åbo. Efter övervägande av olika alternativ kom vi fram till att båten istället skulle kunna levereras i Mariehamn. Att komma dit från svenska sidan är både billigt och enkelt med Eckerölinjen, medan det tyvärr är svårt, under högsäsong, att få plats på de finska landskapsfärjorna som trafikerar Åbolands Skärgård och förbinder Åland med Finland. Därför skulle det oavsett leverans på Åland bli svårt att få hem båten. Detta tog Peter dock med ro; konstaterade att han hade semester och lika gärna kunde ro hem från Åland som att göra något annat! Oavsett detta är ett utslag av den finska sisun, eller finlandsvensk dådkraft, så är det i vart fall beundransvärt. Det är långt – betydligt längre än Ålands Hav – och långa sträckor öppet hav, även om en titt på sjökortet visar att området är skärfyllt. I själva verket är detta en av världens största skärgårdar, betydligt större än den Stockholmska, vilket jag tills leveransbesöket på Åland inte haft vetskap om.

Leveransen skedd i en jättefin berså vid Slemmerns strand, hos Peters gode vän sjökaptenen, av vilken vi fick lära oss en hel del om denna önations histora. För Chris Kitchen från Weta Marine i Nya Zeeland, som var tillfälligt på tillfälligt Sverigebesök, blev det en exotisk utflykt i den globala allmänbildningens tecken.

Rodden hem till Åbo hade gått utmärkt, rapporterade Peter någon sommarvecka senare.


Peters Yole i ett impressionistiskt skimrande hav, vid roddpaus, någonstans i Åbolands Skärgård.

I danska naturhamnar

Den lilla hamnen på den danska ön Anholts västsida räknas väl inte som naturhamn, eftersom där finns både stor vågbrytare och bryggor. Det är dock alldeles säkert en fin naturupplevelse att vistas där och en plats man gärna stannar på, ett par dagar, har man väl tagit sig mödan att segla dit. De som befann sig där igår kväll kunde dock bevittna ett drygt hundratal segelbåtar som angjorde ön och la till, bara för att kort därefter vända tillbaks ut på havet igen. Det var naturligtvis deltagarna i shorthanded-seglingen Watski 2star Anholt Race som hade sitt pit-stop där.
I flerskrovsklassen som tyvärr bara hade fyra anmälda, gjorde Christel Nyqvist med gast om sin bravad från förra året och vann igen. Båten är naturligtvis Maran, hennes Corsair 750 Sprint, SWE 58. Deras seglade tid är 14 timmar och 28 minuter vilket är några timmar efter SeaCarten Creme Frais (som kom tvåa) men också många timmar före snabbaste kölbåt och då är det ända 40-fotare och IRC-båtar vi talar om. Stort Grattis Christel! Vi ser fram emot full rapport så småningom. Ikväll är det regattamiddag och inget svar på mobiltelefonen!

Bilden ovan är från i Söndags efter Tjörn Runt. Båten är Katyusha, de båda damerna som flankerar Niklas Lundberg (navigatör och sailtrimmer på Katyusha) är Lena Folke (på Niklas SB-sida) och Christel Nyqvist.

I svenska naturhamnar

Efter några års funderande bestämde sig Anders Jangö att det kanske skulle vara dags att byta ut familjens Tetis mot en trimaran och slutligen föll valet på en Corsair 28 CC. Det är naturligtvis roligt i sig, men extra roligt blev det när det visade sig att Anders var väldigt duktig med kameran och gärna plåtade Inko ur en massa vinklar och i olika sammanhang. Resultaten kan ses på inkotri.blogspot.com som också i övrigt är intressant och konstruktiv läsning. Bilden till vänster är en av mina favoriter och säger väl en hel del om begreppen Svensk sommar, Stockholms skärgård, segling och friheten med trimaran, utan överflödiga kommentarer. Bild@ Anders Jangö

I kroatiska naturhamnar

För några veckor sedan så skrev jag i ett blogginlägg att jag inte hade koll på de Corsair som jag mötte på E 4:an. Sedan dess är ordningen återställd. Från Lennart Larsson som är ägare till en C 28 CC (f d Eolina) fick jag detta trevliga e-mail som jag publicerar med skribentens samtycke.

"Hej Ulrich!

Du skriver i ditt senaste inlägg på bloggen att du mötte en 28cc utanför Helsingborg. Det var oss du mötte på väg hem till Göteborg efter fyra veckors segling i Kroatien. Vi seglar normalt på västkusten under vår och höst men trailar ner båten till Kroatien under semestern. I år var det andra året och vi börjar få lite rutin på detta. Det krävs lite pappersexercis för att klarera in båten samt att den är relativt välutrustad för att ha det bra, så det är en relativt tung båt som seglar omkring där nere. Vi ligger nog ca 5 cm djupare i vattnet än hemma. Gummibåt, två ankare, elverk, extra bensin, vatten, solskydd mm. Seglingen är underbar och jag kan verkligen rekommendera detta. I år hade vi fyra veckor med strålande sol, inget regn alls, 26 grader i vattnet och svaga till måttliga vindar. Corsairens ringa djupgående gör att vi hittar små ensamma vikar och finns det fler båtar i viken så ligger vi alltid längst in. Vi är i princip ensamma om att segla trimaran där nere och väcker stort intresse vart vi kommer. I år så fick vi sällskap av min svåger som tyckte idén var lysande och köpte en 27:a i USA och trailade ner den från Stockholm (Nice tri). Vi seglade tillsammans några dagar där nere och det var kul att få lite sällskap. Enda nackdelen med Kroatien är att det är ganska dyrt att ligga i marinor. Vi hade en toppnotering på 845 kr för en natt (+70% mot en kölbåt). Men det gör att man njuter desto mer i naturhamnar. Jag bifogar lite bilder..."

Tack för det!