Vilken altitud var det som målet låg på? Foto: Ralf Sass.
Själva seglade vi förra årets mässbåt, en 28 R. Efter en något trög inledning så lossnade det ordentligt under gennakergången ner mot Duvholmen och sedan fortsatte vi av bara farten att öka på kryssen tillbaks norr om ön. Vi hade ett tag häng på Dragonflyen Vilda som tog in ett rev och sedan hittade skruven igen. Tyvärr för deras del så fick de problem med seglet och fick bryta. I övrigt så kändes det som vi seglade ifrån det mesta, men vi märkte akteröver att flerskrovsfältet tunnade ur i takt med haverierna. Tvåa på beräknad tid, efter en M 20, var vi nöjda med. Ännu nöjdare var vi när vi kunde konstatera att ingen Corsair hade minsta problem med materialet; inga haverier, inga trasiga detaljer, inte ett schackel var krokigt efter ett av de hårdaste Lidingö Runt på åratal. Det gällde också Johan Lidéns 28 – Serenity – de bröt eftersom de hade glömt att låsa lattorna i storen och inte tyckte att det var värt att riskera följdskador i seglet.
Den fjärde Corsairbåten, Rolf Karlssons F-27, kom tyvärr inte till start. Synd eftersom det var närmast idealväder för den båten.
-----
Dagen efter Lidingö Runt var det provsegling av flerskovsbåtar i SCTS regi. Mats Leander, undertecknad och Janne Palmqvist demoseglade våra båtar med nyfikna och intresserade seglare. Det är alltid lika kul att notera vilken inverkan 12-13 knop har på humöret! Egentligen skulle vi varit betydligt fler båtar, men Lidingö Runt hade tagit sin tribut denna gång.
En massa flerskrovsbåtar är perfekta i teorin, skillnaden med Corsair och Farrier är de fungerar i verkligheten också.