Nej, detta är inte senaste tillvalet från Corsair. Inte än i alla fall. Det faktum att det blåser mer och jämnare högre upp gör att många utforskar möjligheterna till energisnålare sjötransporter i framtiden och det är mot den bakgrunden som man använder Corsair 24:an som testbänk. Här på en bild utanför Hawaii. Med tanke på de vådliga hopp som kitesurfarna kan göra så är frågan hur högt man kan lyfta en Corsair trimaran ovanför vattnet?
Nu handlar det inte om att lätta mittskrovet längre. Tack till Jörgen Lannerstedt som hittade länken.
Klarar den Djuröbron?
Fyra Corsair var med och premiärseglade Corsair Baltic Raid på LYS med omvänd jaktstart. Vi var två Corsair 24 som hade en fin fight från Nynäshamn till Gotska Sandön i torsdags, tills klockan 21.30 ungefär. Då ledde Fredrik Monfrino och Tina Tarre i sin 24:a Spigg med bara cirka 3 nM kvar till målbojen. Ombord på Christel Nyqvists Ariane låg vi cirka 3 nM efter; Serenity och Haralds Versteeghs Corsair 31:a hade fastnat i stiltjen akteröver och vi kunde inte se en skymt av dem. Motvilligt satte vi på motorn och la till på sydsidan av Sandön, som nästa morgon visade upp sig från sin bästa subtropiska sida.
Typisk svensk sommar.
Nästa dags race gick till Fårö. Vi var tre båtar som seglade i mål, Harald med besättning hade efter sitt eget "Gotska Sandön Runt" åter fastnat i stiltje och startade till slut motorn. Fredrik och Tina ledde länge, men när vridet och stiltjen kom, så låg Johan och Linda bättre till med sin 28:a Serenity och tog spiken. På lördagen seglade vi inledningsvis tillbaks till Nynäshamn, men så småningom gav alla upp och tog ännu en gång till motorn.
I rekordvärmen och stiltjen blev det en fantastisk naturupplevelse, även om det blev lite så och så med seglingen. Tack till alla som ställde upp och Grattis till Johan och Linda som vann.
Lite finare sand och vi hade dragit upp båtarna.
För några veckor var jag med och leveransseglade en Corsair 36 från Tyskland. Vi hoppade på i Cuxhafen, vid Elbemynningen och drog iväg med midnattstidvattnet upp mot Brunnsbüttel och Kielkanalens slussport. Där fick vi böta 230 € i kontanter till tyska maffian, eller "flodpolisen", som de kallade sig. Ett stort fartyg hade tyckt att vi inte höll rak kurs och ringt polisen om detta och därmed var vi naturligtvis skyldiga till brottet. Vilken lag som vi brutit mot, vår version, vittnen, chans till överklagan med mera, ansågs helt irrelevant.
I denna del av världen, i skuggan av motorvägsparadiset, tog andra världskriget aldrig slut. Detta är en krigszon, där elakheten och småsintheten härskar, manifesterat av enorma stålkonstruktioner, starka strålkastare, megafoner, förbudsskyltar och flodpoliser med löjliga uniformer. Någon revolution här kan man nog aldrig förvänta sig, det är ju förbjudet.
Lyckligtvis kom vi ut ur kanalen vid Kiel och satte kurs mot Strand där vi uthungrade intog en härlig Cordon Bleu med Jever öl. Sedan satte vi kurs mot Sverige och gjorde bara två korta uppehåll för tankning och bunkring innan vi lade till vid bojen i Saltsjöbaden.
Corsair 36 är en helt fantastisk båt med en komfort som saknar motstycke i trimaransammanhang.
Här är en Youtube från seglingen.
Här är en annan Youtube som visar en systerbåt på håll.
I hård konkurrens med Corsair 28 "Serenity" och Corsair 24 "Spigg" har Corsair 31 #279 korats till skärgårdens vackraste segelbåt. Enväldig domare och jury är jag själv och avgörande orsak är Johan Granaths fina bild från Ornö Runt. Också seglingsbilder.se har en hel del fina Corsair-bilder, bland annat på Fredrik Monfrinos och Tina Tarres "Spigg" som defilerade flitigt framför kameran i olika vinklar under Gullviverallyt.
Ornö Runt var för övrigt den roligaste seglingen på år och dag.
Vackraste båten i skärgården. Foto: Johan Granath, skota.se
Fler bloggar än vår skriver om Corsair. Regatta.nu bevakade Lidingö Runt och fick med 3 av fyra deltagande Corsairer på bild. http://www.regatta.nu/?p=1194
Det var planerat att segla en Corsair 750 Sprint på Lidingö Runt. Tyvärr är båten inte ens skickad från varvet p g a förseningar, så i år stod jag på stranden och kollade. Det kanske var lika bra det, med tanke på den obefintliga vinden. Två Corsair tog sig i alla fall i mål, det vara bara 51 båtar som lyckades med det innan klockan 19.00! Att segla Lidingö Runt i 9 timmar och inte ens komma i mål är i sig en beundransvärd prestation. Resultat här. Man varför sitter alla i aktern och seglar med lovartskrovet klafsande i vattnet? Skärpning: Gå ut på läskroven och så långt fram ni kan!
Efter lång väntan så kom den äntligen; en container med två 24:or. Det är de värsta dagarna under året, ska det vara transportskador eller ej? Hur ska vi få ut båtarna? Den här gången blev det två oroliga dagar eftersom någon kommunikationsmiss gjort att åkeriet missat att det skulle vara en så kallad sima-lift för att ställa containern på marken. Dag ett (igår) kunde vi alltså inte försöka få ut båtarna, utan bara titta. Men det såg bra ut eftersom de stod i vaggor som var ordentligt fixerade i golvet, även om det inte var många centimeter mot containerväggarna.
Så här såg det ut när de plomberade containerdörrarna öppnats.I morse hade Simaliften varit på plats och jobbet kunde börja. Efter tre timmars hårt arbete tillsammans med två inhyrda killar med gaffeltruck och stor dragbil samt en massa krypande inne i containern för att lossa fixeringar, så var containern tömd. Vilken lättnad. Imorgon börjar nästa fas inför leverans; att montera ihop allting och kolla så att inget saknas.
Vaggan till båt 428 närmast är förhöjd i fören så att stäven låg ovanför sittbrunnen på 427. Pulpiten måste nu monteras i efterhand, eftersom den annars hade slagit i containertaket. Wincharna på den främre båten är bortmonterade för att den aktre båten skulle få plats. Och så vidare. En hel del skruvande innan båtarna är klara, med andra ord.
Att kunna traila en stor långfärdsbåt som t ex Corsair 28 eller 31 är helt fantastiskt. I Sverige har vi dock specialla körkortsklasser som skapar problem. Det går alldeles utmärkt att dra en Corsair F-27 efter t ex en Citroën CX 25 GTi Break över Pyrenéerna med vanligt B-kort, det har jag själv provat. Men hade svensk polis haft kontroll så hade körkortet rykt. Bilen fick dra 1.800 kilo och tjänstevikten på den trailern var 2.200 kilo. Med B-kort får man i bästa fall dra trailer med tjänstevikt 1.750 kilo, eftersom sammanlagda tjänstevikten för bil och trailer ej får överstiga 3.500 kilo och släpet aldrig får vara tyngre än bilen.
Därför ställer reglerna till problem för alla som vill köra lagligt. Lösningen heter E-körkort och det öppnar nya möjligheter eftersom man i det regelverket tittar på trailerns faktiska lastvikt. Med E-kort kan jag t ex traila en F-24 på en 2.000-kilostrailer efter en personbil som bara får dra 1.300 kilo. Och är trailern olastad så kan jag dra den med en Fiat Cinquecento eller BMC 850. Hänger ni med?
Skulle jag "råka" lasta på F-24:an på den tomma trailern och dra den efter "hundkojan" så får jag bara böter för överlast, ej olovlig körning, vilket blir brottrsubriceringen om jag med B-kort drar den tomma trailern efter en stor bil med 200 hästkrafter. Att ta E-kort gör det helt enkelt betydligt lättare att traila.
Provet består av två delar. Teoridelen är i princip samma som för vanligt körkort. Med dagens "multiple choice"-system och vanligt sunt förnuft så är det en bagatell. En repetition av alla konstiga parkeringsregler kan dock vara på sin plats.
Del två omfattar ett praktiskt körprov. Jag hyrde en kärra på OK (båtsläp godkänns ej), lånade koner av Gatukontoret och ställde upp dem enligt anvisningar i körkortsboken. Idén är att man ska backa igenom dem på tid. Har man träning på backning hinner man lugnt, kan man inte backa är det ingen idé att köra upp.
Efter detta åkte jag med lastat OK-släp till Vägverkets anläggning som låg vid något flygfält. Jag stannade utanför en barack och frågade mannen som stod där vart jag skulle. Han pekade på baracken och frågade samtidigt:
"Är det Lindberg?", "Kör du hit själv?"
Svårt att neka i det läget. Det visade sig vara uppkörningsmannen och konfronterad med min olovliga körning blev han alldeles mållös, hakan föll ner, han började darra, rev sönder det tänkta uppkörningsprotokollet och avvek från platsen med orden: du ska inte få E-körkort! Medan jag gick tillbaks till bilen såg jag hur grindarna stängdes elektriskt, manövrerat från hans bås. Jag såg framför mig hur han kontaktade polisen, kommunikationsministern och SÄPO. Planlöst körde jag dock mot grinden och jag hade tur, det kom en bil från andra hållet som öppnade och jag kunde smita från denne nitiske tjänare av den svenska staten, vilken jag så grovt hade förolämpat i sin yrkesutövning.
Nästa gång lät jag en kompis med E-kort köra till uppkörningen (nu i andra änden av stan). Då det gick det bättre.
Än är det flera månader till säsongen; boka tid hos Vägverket nu, så får du E-kortet till sommaren. Totalkostnad inklusive hyra av släp; kanske 2.500 kronor.
Familjen Karsch (Norman, Anette och William) har upptäckt det fantastiska med att kunna segla var man vill, utan att först behöva transportsegla sin båt i veckor eller månader. För ett antal år sedan byttes Allegron ut mot F-24:an Waverunner som tagit dem till såväl Ibiza som den kroatiska skärgården. Förra året bytte de upp sig till F-31:an Flying By som de trailade ner till Kroatien i somras. (Farrierägare byter aldrig till något annat, de byter bara upp sig i storlek.) Väl på plats hade de en fin segling under några veckor. Om resan och seglingen kommer Familjen Karsch att berätta på Lommabuktens Seglarklubbs möte den 8 Mars i klubbhuset. Mycket bilder kommer det att bli. Tack Norman för tips och bilder!
"Pappa, ska vi inte segla om den där snart, det är väl bara typ en 50-fotare?"
Att "Dealers Choice" med Corsairrepresentanten Steve Marsh vann överlägset i Key West, har väl inte undgått någon? Det hade varit kul att deltaga; här hemma finns ju än så länge inte möjlighet till entypskappsegling. Den sista delseglingen fick alla Corsair 28:or en sändare för GPS-tracking, och sedan har man lagt ihop bilderna till en video. Det är kul att se vinklarna bland annat, även om inlagda vinddata hade gjort det hela till ett ännu bättre analysverktyg. Kul dock. På Corsair Baltic Raid den 6-9 juni (inbjudan är på gång) kanske vi kan ordna något liknande?
Bilden är klickbar
Visserligen ligger ju fjärdarna öppna i år och en del har t o m kört Gotland Runt (vintertid omdöpt till Round Gotland Midwinter Race) men flertalet verkar dock ha tagit upp båtarna. Det kanske är lika bra, så att man kan stryka på ny bottenfärg.
I Key West är man redan igång och 14 Corsair 28 finns på linjen, varav en holländare. Steve Marsh med "Dealers Choice" leder stort, men det är fler seglingar kvar. Att klicka på resultatlistan bör kunna fungera som mental uppladdning inför årets Lidingö Runt. Det är bara fyra månader kvar!
Mitt emellan München och Salzburg ligger Chiemsee, en cirka 90 kvadratkilometer stor sjö. Ungefär 6 sjömil från Norr till Syd. Så vad gör man en midvinterdag om man inte åker till Garmish Partenkirchen och åker skidor?
Man tar en sväng med båten så klart. Dokumenterat i en liten 4 minuters QuickTime-film. Tyvärr av låg kvalitet, men man ser i alla fall hur lätt och fint Sprinten går. Nu är det bara att drömma om kommande sommar och segling. Klicka här så kommer filmen.
Med denna årets sista blogg önskar Corsair Marin alla sina kunder, vänner och partners ett Gott Nytt år 2007!
Traditionen bjuder att man varje Jul ska servera en riktig Julblogg. Sagt och gjort; här kommer den. Det är en historia från förr, ifrån den tid när det inte fanns GPS, då öst var öst och väst var väst och vi fortfarande inte hade vett att segla trimaran allihop.
Det var någon gång i slutet av 80-talet. För första gången sedan förkrigstiden hade det blivit möjligt att segla till Baltikum. Visserligen bara till Tallinn och dessutom kraftigt omgärdat av restriktioner. En reseplanerng av godkänd resebyrå krävdes, visum, papper på båten, utklarering endast från Hangö, VHF ombord etcetera. Med tanke på att de flesta experter var överens om att Estland snart skulle stängas igen, och att detta var en unik möjlighet, så tyckte vi ändå att chansen att segla dit måste tas, så vi gjorde slag i saken.
Vi kunde hålla rak kurs på Hangö hela vägen från Sandhamn
Knappt en vecka innan våra tredagarsvisum skulle börja gälla stack vi över från Sandhamn till Hangö. Båten var en J 24: ”S/Y Skottkärran”; vinden var SV och överfarten gick snabbt; över 8 knop i snitt. Besättningen bestod av mig, Lennart och Anders. I Hangö gick vi på Casinot och ordnade utklareringen. Vi hade flera dagar på oss och gjorde korta etapper inomskärs i leden mot Helsingfors tills det var lagom att gå över Finska viken. Det var mulna dagar och regnade mest. Ankomstdagen var det emellertid hyfsat väder, en lätt kryss tog oss över till andra sidan. Den plötsliga åsynen av diverse krigs- och patrullbåtar gjorde att vi inte behövde tveka på den punkten. Det kändes viktigt att ha den sovjetiska gästflaggan och den svenska flaggan väl hissade och synliga; det skulle kanske ge oss någon slags immunitet ifall vi skulle misstas för att vara obehöriga inkräktare. Framåt eftermiddagen närmar vi oss Tallinnbukten och är noga att gå på rätt sida om Nargö. Vi hade fått tydliga seglingsinstruktioner från myndigheterna. I instruktionerna ingick också att ropa upp Tallinn Radio och begära instruktioner. Efter en lång stund fick vi ett svarsanrop; en kvinnlig släpig röst på ryskbruten engelska:”Tallinn Radio, what you want?” Uppenbarligen ganska ointresserad, så vi fortsatte direkt utan instruktioner till olympiahamnen i Pirita och tullklareringen. Denna var ganska formell, men utan trakasserier av något slag. Vi blev anvisade en hamnplats och innan vi ens hunnit gå i land så hade svartväxlarna anmält sig, en patrullerande hamnpolis vände bara ryggen till. Långt senare insåg vi att svartväxlarna förmodligen var ”våra” politrucker. Kanske en taktik att kunna kompromettera oss ifall man skulle hitta en anledning.
Vistelsen i Tallinn blev inte så rolig som vi hade trott. Våra stora förväntningar utbyttes snart i irritation över allt som inte fungerade. Det fanns ingen mat att köpa; hyllorna i matvaruaffärerna gapade tomma, på restauranterna fanns inte heller mat och oftast kunde vi inte komma in. ”It’s full” påstod dörrvakterna, ”it’s not full” sa vi och pekade på alla tomma bord bakom fönstren. ”Yes it’s full” påstod idioterna. Taxiköerna var också konstiga; utanför Viru Hotell stod kanske ett hundratal människor i kö, och det fanns bilar så det räckte, framkörningen av dessa var dock ytterst slumpmässig, chaufförerna satt och sov tills någon ingivelse ungefär varje kvart gjorde att en bil körde fram och tog passagerare. Det egendomliga var att de köande, både på restauranterna och i taxiköerna accepterade detta, vi frågade folk ”why?” och fick till svar ”why?”.. ”Yes, why is he saying the restaurant is full, when it’s not?” Folk bara ryckte på axlarna. Jag fattar fortfarande inte detta, men har ju heller aldrig levt i en kommunistisk diktatur.
Politruckerna kom ibland till vår räddning. Vi gjorde normalt tappra försök att tappa dem ur sikte, men på något underligt sätt så ”råkade” vi alltid stöta på dem efter en stund. Och var vi väldigt hungriga eller ölsugna så kunde vi ju låta dem ta oss med till något ställe. Onödigt att påpeka, dessa killar var ryssar och som de sade: ”we’ve got connections”. Vilket bland annat innebar att de kände till ett ställe där vi kunde komma in och som hade öl trots att hela stan i övrigt var torrlagd. De berättade att anledningen till ölbristen var att någon hade stulit tåget som skulle komma med leveransen från Moskva. ”Jo, tåget avgick från Moskva men försvann på vägen, någon stal tåget!”. I övrigt försökte våra skyddsänglar sälja guld till oss för märkligt låga priser, vilket vi bestämt tackade nej till.
Sista kvällen tog vi taxi de tre kilometrarna tillbaks till Pirita, chauffören höll i likhet med sina kollegor 140 –150 km/tim i sin skraltiga Lada, men avvek något i beteende när han fick betalt. ”Rubel money is shit money” sa han och rev prydligt sönder alla sedlar och kastade ut bitarna genom bilfönstret. Good Night!
Här ser man Tallinnbukten och strax nordväst ligger Nargö. Inte så jättelångt till Hangö.
Lennart ville segla hem direkt på kvällen men i egenskap av kapten så vägrade jag och ville vänta tills nästa morgon. Stämningen var inte på topp. Nästa morgon lydde väderprognosen från Tallinn Radio: Ost, medelvindsstyrka 19 m/sek. Vi hade ingen proviant, visumen gick ut, det mesta var blött och vi var grundligt trötta på att aldrig få vettiga svar på våra ”why” inför alla underligheter. 19 m/sek lät ju visserligen mycket men det var ju medvind och som gamla jolleseglare så tänkte både Lennart och jag att det skulle i alla fall bli betydligt roligare än Tallinn.
Vi klarerade ut, revade storen så mycket det gick och körde med kryssfock. Redan en bit ut på Tallinnbukten kändes att det skulle bli en extraordinär segling. Silhuetten av Tallinn krympte snabbt bakom oss, och vi förstod att vi aldrig skulle ha en chans att ta oss tillbaks mot vinden, eller ens halvvind. Det gällde nu att navigera så att vi hela tiden kunde slöra eller länsa. Vi började med en styrbordsbog och tog gippen innanför Nargö. Tur att J 24 har stark rigg! Nu hade vi kurs mot Sverige och Möja ungefär, vi hade den estniska nordkusten på babordssidan och vinden och sjön i ryggen. Vågorna växte successivt och vinden ökade. Vi mötte en polsk färja som girade en aning styrbord och styrde upp mot oss; de undrade väl vad det var för dårar som seglade i det här vädret. Vi vinkade och samtliga ombord på färjan vinkade direkt tillbaks; att vi var centrum för intresset på den båten rådde ingen tvekan om.
Så småningom övergick planingen i fas 1 till fas 2, det vill säga båten ”skruvade upp sig” och började plana på kölen och fribordet istället för botten Det kan vara kul på en vindsurfingbräda, men nu var det lite för mycket. Storen åkte ner helt och framfarten blev mer kontrollerad, ändå loggade vi över 10 knop. Sjön växte successivt och började bli majestätisk, fast väldigt oregelbunden. Ännu efter flera timmar fanns inte minsta tecken på att detta skulle avta, kolsvarta moln, som stora stealth-plan, kom flygande på låg höjd över oss, sikten var dålig och inga tecken på att vinden skulle avta. Vi hade för länge sedan insett att det inte handlade om 19 m/sek men exakt hur mycket mer kunde vi inte avgöra. Det är samma sak med våghöjden; väldigt svårt att uppskatta. Ett starkt minne var dock när båten bara lyftes och lyftes tills det kändes som vi stod på toppen av en mindre skidbacke och bara tittade neråt mot vågdalen och sedan kunde surfa i en evighet. Efter den vågen kunde vi inte se horisonten på en lång stund, vågen var så markant högre än sjön i övrigt att den skymde sikten föröver.
Naturligtvis var vi skärpta och koncentrerade men medvetna om att inte särskilt mycket skulle kunna hända om vi bara hade vinden i ryggen och vatten under kölen.
Den här bilden över Finska Viken visar den långa anloppssträckan som sjön får vid Ostlig vind
Vi litade helt på båten och vår egen förmåga. Den lånade deccanavigatorn kom väl till pass i detta väder. Men det var värre med sjökorten, visserligen hade vi sjökort i höjd med latituden Hangö-Sverige, men så började vi fundera: Tänk om stormen inte bedarrar på ett dygn men istället vrider över på Syd, vad händer då? Vi visste att vi inte skulle kunna halvvinda, men vi kunde ju inte falla av väster om Hangö, vi visste att en stor skärgård utbredde sig där hela vägen mot Åland, men vi skulle ju inte ha en chans att navigera genom den utan sjökort. Efter att timmarna gick och inga tecken syntes på att vinden skulle bedarra så gjorde sig denna oro allt mer gällande. Dessutom fanns ett annat orosmoment. Anders, en i vanliga fall intellektuellt skärpt kille och duktig skidåkare, med morfar som var storseglare, började flippa ur. Förändringen kom gradvis, ett av de första tecknen var när han alldeles stel av skräck plötsligt höll på att glida ut under mantågen, utan synbarlig anledning. Uttrycket ”stel av skräck” är inget påhitt; det upptäckte vi nu. För oss andra två var de mest otäcka ögonblicken när vi mötte Anders vanvettigt skräckfyllda blick, som var riktad akteröver mot sjön. Han var visserligen kontaktbar, men inte längre logiskt tänkande och förmodligen i ett chocktillstånd. Vi lyckades dock avstyra hans konstiga idéer; han ville till exempel absolut sätta sig i förpulpiten.
Efter drygt fyra timmar så tar vi beslutet att lägga om kursen och gå in till Hangö istället. Dessutom var vi ju hungriga och det var lördagkväll och Casinot hägrade. Vi får några riktiga brottsjöar över oss också, det är svårt att glömma ljudet av de första vattenkaskaderna som träffar sittbrunnsbotten och den evighet det tar innan självlänsarna har tömt brunnen på vatten. Med vattenfylld sittbrunn uppför sig J 24 som en lam anka ungefär.
Så småningom ser vi Hangös fyr i det disiga vädret och vi följer leden in mellan kobbarna som dyker upp till höger och vänster. Jag är mest rädd för att vi ska hamna i en återvändgränd som vi måste halvvinda eller kryssa oss ur. Det visar sig också att Lennarts lånade sjökort är från anno dazumal, varför vare sig enslinjer eller prickar riktigt stämmer. Det gör det hela ännu mer spännande. Enligt vårt kort måste vi runda några kobbar, som bara ligger 50 meter utanför fastlandet, och gå upp på bidevind för att ta oss in i Östra hamnen.
Ungefär så som den röda linjen tror jag att vi angjorde Hangö
Ett kort ögonblick infinner sig ett mått av tvivel och jag ser i andanom hur vi kraschar båten rätt in i Hangös yttre hamnpirar på stäven. Jag försökte starta motorn, men kunde inte höra ett dugg på grund av dånet från sjön, dessutom var den ju vattendränkt efter brottsjöarna så den idén spolades snabbt. Kobbarna som vi skulle runda identifierades och vi närmade oss snabbt, vi genade aningen över en grynna och skotade snabbt in focken. Skulle det bära eller brista? Antingen skulle båten broacha och vi skulle kollidera med kobben eller så skulle vi inte kunna hålla tillräckligt högt mot vinden med bara focken och då skulle vi krascha mot stranden i lä. Det skulle inte ta många sekunder innan Skottkärran skulle vara ett vrak.
Alle man upp i lovart, lagom hård skotning för att ändå spilla lite vind. Som genom ett mirakel släppte inte rodret, båten gick in på kurs och vi kunde hålla henne. Det lilla sjö- och vindläet som bildades bakom kobben var tillräckligt. Sedan tog vi sikte på yttersta bryggnocken i hamnen och lyckades hålla båten på kurs hela vägen. På bryggorna var det full aktivitet, folk överallt som gjorde sitt bästa för att deras båtar inte skulle skadas i ovädret. Vi kastar i land en fånglina till en av alla finnar som ivrigt vill hjälpa oss, hissar ner focken och pustar ut. Snabbt blev vi kändisar och snart sagt alla vi mötte kommenterade vår segling. Vi fick dessutom fri bastu, eftersom vi visat sådan Sisu. På hamnkontoret berättade de att medelvindstyrkan varit 25 m/sek med byar på 30. Inte ens de stora färjorna hade gått ut denna dag.
Sällan har en öl och köttbit varit så goda som på Casinot den kvällen. För alla tre ombord hade det varit vårt livs dittills och hittills tuffaste segling.
Epilog:
Dagen efter var det strålande sol och bra väder och vi seglade hem.välprovianterade och under normala förhållanden. Hemkomna läser vi i DN att en Vindö 28 sjunkit i Finska Viken under seglats från Tallinn samma dag som vi (fast de hade gått ut mycket tidigare på morgonen). Besättningen hade lyckligtvis räddats av en helikopter från Finska sjöräddningen och de tre ombordvarande hade klarat sig. Båten ifråga kände vi till från Tallinn, besättningen kom från någon båtklubb söder om Stockholm (Haninge eller Handen) och vi hade vid flera tillfällen växlat några ord med dem. All sekretess (visumavdelningen, resebyrån, sjöräddningen m fl) gjorde tyvärr att vi aldrig lyckades få tag på dem för att få reda på vad som hänt.
Känslan när man faller av från vindögat och skotar hem seglen på en Corsair trimaran etsar sig direkt in i hjärnans njutningscentrum hos varje sann seglare. Loggen sticker iväg från 3-4 knop till 8-9 på några sekunder. Lite trim och upp med gennakern och farten tangerar 17-18 knop. Rodret svarar direkt och det är tur det; ska vi passera i lovart eller lä? Båtarna runtomkring tittar med skräckblandad förtjusning på, medan vi flyger om dem. Under ruset bestämmer man sig: jag ska ha en sådan här båt. Fru och barn är lika exalterade och consensus råder.
Många gör också slag i saken och det är bara att gratulera dem! För flertalet slutar det dock med att det inte blev någon ny trimaran och det är inte lite tragiskt. Minnet av den där trimaranseglatsen kommer att sitta i resten av livet, medan man seglar omkring med sin av omgivningen godkända kölbåt eller sitter på pensionärshemmet.
För det är så det är. Det är inte egna beslut som tas utan man låter andra besluta och för att passa in i gruppen så fogar man sig och accepterar. Det är naturligtvis omedvetet, men driften att passa in är otroligt mycket starkare än att självförverkliga sig. Mångfald och pluralism som är centralt för all utveckling har givit vika för någon slags mainstream-normalitet som effektivt sköljs över oss alla med hjälp av Internet och TV och båtpress. I den världen är trimaraner nischade för extremseglare. Familjeseglare ska ha båt med parabolantenn och djup köl.
Efter att ha talat med:
- svärfar (kan ej skilja på en trimaran och katamaran) som blev så upprörd över tankarna att han höll på att få hjärtinfarkt
- klubbens hamnkapten som frågade; jaha och vilken klubb ska du gå med i nästa år då?
- seglarkompisar som bestämt visste att trattamaraner inte kan kryssa
- arbetskamrater som tyckte att det vore att förhäva sig
- bankkamrern som tyckte att det vore mer ansvarsfullt att lägga pengarna på den nya FjärranÖstern-fonden och en större villa
så blev det naturligtvis ingen trimaran.
Alla självständiga tänkande människor som inte vill känna igen sig i den här beskrivningen utan litar på sin instinkt och intuition har chans att manifestera detta genom att beställa en ny båt till nästa säsong.
Varför inte glädja mamma till Jul med en presentcheck på en splitterny Corsair 36 i kolfiber?
