Nu har jag äntligen fått en kommentar på det förra blogginlägget. Det var i samband med Lidingö Runt som en av Sprint-gastarna berättade att han tyckte att Citroën-trimaranerna verkade intressanta! (Minst sagt, får man väl säga?) Timingen är ju viktig vid produktlanseringar och pressreleaser och även för blogginlägg, så jag trodde att jag slagit in öppna dörrar, eftersom ingen kommenterat, men så var det tydligen inte. Hade hoppats på lite kommentarer, det är ju responsen från de eventuella läsarna som är inspirationen och drivkraften. Kanske krävs det att man sticker ut hakan lite mer och inte är så korrekt?
Lidingö Runt var en kul segling, och skönt att komma ut och segla efter att ha tillbringat vintern och våren inomhus med Corsairmekande av diverse båtar. Vi seglade demobåten, en Corsair Sprint #93, Katyusha, halvdåligt. Vi var ringrostiga och efter start kom vi i vindskugga av Lidingölandet på grund av andra båtar som vi tyckte behövde bevakas, men så är det ibland. Corsairs ära räddades dock av Jena, en Corsair 31-1d, och Märta, en 18 år gammal F-27, som kom etta respektive tvåa. Totalt var sju Corsair med och nu är Corsair den största flerskrovsklassen i Sverige. Av "bobåtar" kanske man måste tillägga.
Läste på SSF:S hemsida att LYS-kommittén har givit Weta nytt LYS/SRS-tal; 1,43. Jag trodde att det var tryckfel, men har nu fått uppgiften bekräftad. Från 1,29 till 1,43. Vad det nya LYS-talet bygger på får man tyvärr ej veta eftersom LYS/SRS ej är transparent. Nu betyder det kanske inte så mycket. Förhoppningsvis kan entypskappseglandet komma igång i sommar; LYS-segling är nog inte förstahandsvalet för Wetaseglare. Ur marknadsföringssynpunkt så är det ju också bra: 1,43 låter ju snabbt.
fredag, maj 14, 2010
torsdag, april 01, 2010
Snart kan du köpa din trimaran hos bilhandlaren
Hittade en fantastiskt intressant artikel på den franska affärstidskriften La Tribune’s hemsida. VD för biltillverkaren Citroën, Frédéric Banzet, blir intervjuad av en ekonomijournalist om hur han ser på framtiden för fransk och europeisk fordonsindustri. Efter en hel del analyserande och redogörelse för olika framtidscenarios så avslöjar han att man har långt gångna planer på att gå in i båtindustrin. Men det stannar inte vid det; även reportern verkar fövånad och överraskad, men inte helt okunnig. Jag gör ett försök till översättning:
- ”Men marknaden för nöjesbåtar måste väl ändå vara marginell och därför ointressant för en koncern som är helt inriktad på fordonsindustrin, med lastvagnar och personbilar som specialitet?”
- ”Inte alls, vår marknadstrategi är stratifierad och vi har hittat ett segment med stor potential. Vi kan tillföra industriellt kunnande och produktion, vi har en teknisk kompetens som båtbranschen saknar och vi ser det också som profilskapande. Vi kommer att bli det första bilföretaget på denna marknad.”
- ”BMW var väl involverade i Americas Cup och Volvo har tillverkat båtmotorer i många år. Lancia har lanserat en motorbåt med 600 hk. Det finns kanske fler exempel, men dessa kan jag erinra mig på rak arm.”
- ”Jo, men det är ytterst marginella aktiviteter och vad jag vet så handlar det i BMW:s fall mest om varumärkesprofilering utan tekniska insatser. Likväl är jag övertygad om att BMW, som vi för övrigt samarbetar med på motorsidan, har haft goodwill av projektet. För vår del handlar det om produkter som ska tillverkas, marknadsföras och distribueras inom PSA:s ram.”
- ”Så vi kan förvänta oss motorbåtar med namnet Citroën inom ett par år, eller kanske segelbåtar?”
- ”Mot bakgrund av klimatförändringarna och de åtaganden som såväl regeringar som företag måste ställa upp bakom, tror jag det vore fel ur profilhänseende att nu lansera motorbåtar. Vår första lansering kommer att bli en segeltrimaran, men olik allt vi hittills sett.”
- ”Men trimaraner är väl knappast en massprodukt, utan ett redskap för specialister?"
- ”Glöm inte vårt teknologiska arv, vi ämnar självfallet inte introducera en båt byggd enligt dagens teknologi.”
- ”Men segelbåten har väl i allt väsentligt funnit sin optimala form?”
- ”Tvärtom, definitionsmässigt är en segelbåt ett fartyg som drivs av vindkraft. Med den utgångspunkten lät vi våra tekniker utveckla prototypen som just nu testas för fullt. Hjärtat i det tekniska systemet är en dator vilken är sammankopplad med ett hydropneumatiskt system som styr båtens funktioner. Inom flyget talar man om ”fly by wire”, låt oss kalla detta ”sail by wire”. Vår båt har inga segel i traditionell mening, istället använder vi dubbla chevroner upphängda i jämvikt på ganska korta master. Datorsystemet ser till att hela tiden vinkla chevronerna optimalt och individuellt inbördes. Ett solfjädersliknande system möjliggör snabb förändring av den exponerade ytan, vilken står i proportion till önskad fart. När det gäller undervattenskroppen använder vi autoroterande foils vilka ger en enorm lyftkraft och därmed sammanhängande stabilitet. Datorsystemet kontrollerar också rotorernas pitch, för att ge balans mellan fart och lyftkraft.”
- ”Den tekniska beskrivningen låter imponerande, men när ni gör jämförelsen med flyget så krävs ju utbildning och certifikat, detta låter mycket avancerat.”
- ”Tvärtom, detta är teknologi i människans tjänst, vår trimaran kommer att revolutionera seglandet."
- ”Som ekonomijournalist har jag ej det nödvändiga kunnandet att debattera de tekniska aspekterna. När kan vi förvänta oss detta tillskott på marknaden?”
- ”Mycket snabbare än ni tror, men mer kan jag ej säga just nu.."
- För att återgå till………."
Otroligt intrssant. Frågan är dock om invanda seglare kan anamma en båt av detta slag? Behöver man ens kunna segla och vad händer om datorn går sönder?
Hur sätter man LYS-tal på en sådan skapelse? Ska bli enormt spännande att se båten i verkligheten snart. Här är hela intervjun; dock på franska.
http://www.latribune.fr/entreprises/industrie/automobile/20100325trib000491860/citroen-etudes-d-navigation-d-bateaux-plaisir-trimarans.html
- ”Men marknaden för nöjesbåtar måste väl ändå vara marginell och därför ointressant för en koncern som är helt inriktad på fordonsindustrin, med lastvagnar och personbilar som specialitet?”
- ”Inte alls, vår marknadstrategi är stratifierad och vi har hittat ett segment med stor potential. Vi kan tillföra industriellt kunnande och produktion, vi har en teknisk kompetens som båtbranschen saknar och vi ser det också som profilskapande. Vi kommer att bli det första bilföretaget på denna marknad.”
- ”BMW var väl involverade i Americas Cup och Volvo har tillverkat båtmotorer i många år. Lancia har lanserat en motorbåt med 600 hk. Det finns kanske fler exempel, men dessa kan jag erinra mig på rak arm.”
- ”Jo, men det är ytterst marginella aktiviteter och vad jag vet så handlar det i BMW:s fall mest om varumärkesprofilering utan tekniska insatser. Likväl är jag övertygad om att BMW, som vi för övrigt samarbetar med på motorsidan, har haft goodwill av projektet. För vår del handlar det om produkter som ska tillverkas, marknadsföras och distribueras inom PSA:s ram.”
- ”Så vi kan förvänta oss motorbåtar med namnet Citroën inom ett par år, eller kanske segelbåtar?”
- ”Mot bakgrund av klimatförändringarna och de åtaganden som såväl regeringar som företag måste ställa upp bakom, tror jag det vore fel ur profilhänseende att nu lansera motorbåtar. Vår första lansering kommer att bli en segeltrimaran, men olik allt vi hittills sett.”
- ”Men trimaraner är väl knappast en massprodukt, utan ett redskap för specialister?"
- ”Glöm inte vårt teknologiska arv, vi ämnar självfallet inte introducera en båt byggd enligt dagens teknologi.”
- ”Men segelbåten har väl i allt väsentligt funnit sin optimala form?”
- ”Tvärtom, definitionsmässigt är en segelbåt ett fartyg som drivs av vindkraft. Med den utgångspunkten lät vi våra tekniker utveckla prototypen som just nu testas för fullt. Hjärtat i det tekniska systemet är en dator vilken är sammankopplad med ett hydropneumatiskt system som styr båtens funktioner. Inom flyget talar man om ”fly by wire”, låt oss kalla detta ”sail by wire”. Vår båt har inga segel i traditionell mening, istället använder vi dubbla chevroner upphängda i jämvikt på ganska korta master. Datorsystemet ser till att hela tiden vinkla chevronerna optimalt och individuellt inbördes. Ett solfjädersliknande system möjliggör snabb förändring av den exponerade ytan, vilken står i proportion till önskad fart. När det gäller undervattenskroppen använder vi autoroterande foils vilka ger en enorm lyftkraft och därmed sammanhängande stabilitet. Datorsystemet kontrollerar också rotorernas pitch, för att ge balans mellan fart och lyftkraft.”
- ”Den tekniska beskrivningen låter imponerande, men när ni gör jämförelsen med flyget så krävs ju utbildning och certifikat, detta låter mycket avancerat.”
- ”Tvärtom, detta är teknologi i människans tjänst, vår trimaran kommer att revolutionera seglandet."
- ”Som ekonomijournalist har jag ej det nödvändiga kunnandet att debattera de tekniska aspekterna. När kan vi förvänta oss detta tillskott på marknaden?”
- ”Mycket snabbare än ni tror, men mer kan jag ej säga just nu.."
- För att återgå till………."
Otroligt intrssant. Frågan är dock om invanda seglare kan anamma en båt av detta slag? Behöver man ens kunna segla och vad händer om datorn går sönder?
Hur sätter man LYS-tal på en sådan skapelse? Ska bli enormt spännande att se båten i verkligheten snart. Här är hela intervjun; dock på franska.
http://www.latribune.fr/entreprises/industrie/automobile/20100325trib000491860/citroen-etudes-d-navigation-d-bateaux-plaisir-trimarans.html
söndag, mars 28, 2010
Det skrivs om Corsair som aldrig förr
Ni har väl inte missat den fina artikeln om Corsair 28 i senaste numret av På Kryss? Där skriver Anders Jangö initierat om sin och familjens första sommar med en trimaran i Stockholms Skärgård. Jag tror att numret fotfarande finns att få tag på. Klart läsvärt för den som ännu inte slagit till.
Tidningen Segling uppmärksammar i sitt senaste nummer Børge Ouslands och Thorleif Thorleifsons kommande nordpolssegling med en Corsair 31. En hel sida viker de åt det.
Crusing World, en av världens mest spridda båttidskrifter pryder omslaget på sitt senaste nummer med en Corsair Dash 750, som de menar är en perfekt weekend-cruiser med fantastiska seglingsegenskaper. Vi håller med.
Ovan. Det ser kallt ut när de prövar sin Corsair 31:a i januari utanför den norska kusten.
.jpg)
Ovan. Typisk skärgårdsförtöjning med en Corsair
Väldigt fin bild på Dashen! (Installerad Zinio reader behövs för att länken ska fungera)
lördag, mars 27, 2010
Samtal före, du har plats nummer 59 i kön
Sedan i går eftermiddag är det omöjligt att komma in på vår hemsida http://www.corsair-sweden.com Den ligger hos Telia vars support- och felsökningsavdelning verkar ha mer eller mindre stängt för jämnan. När jag äntligen kom fram efter 45 minuters väntan första gången, sa de att den fungerade. Dumt nog trodde jag på dem. Ingen annanstans fungerar den. Sedan hann de gå hem klockan 18.00. Nu ska jag göra ett nytt försök efter 10.00, då de säger sig öppna.
Av besöksstatistiken vet jag att det är på fredagkvällar och helger som sidorna besöks mest frekvent, och det är nu på våren som man går i båttankar. Även om sajten inte är någon höjdare, så är den viktig; dessutom använder jag ägarregistret på den som telefonbok, och jag har ingen back-up.
Tacka vet jag papper och penna, analog telefoni via kabel, och brev.
Av besöksstatistiken vet jag att det är på fredagkvällar och helger som sidorna besöks mest frekvent, och det är nu på våren som man går i båttankar. Även om sajten inte är någon höjdare, så är den viktig; dessutom använder jag ägarregistret på den som telefonbok, och jag har ingen back-up.
Tacka vet jag papper och penna, analog telefoni via kabel, och brev.
torsdag, mars 18, 2010
Någonting har hänt
Karameller. I bakgrunden Weta, i förgrunden en tvåmans Yole Class.
Nu är mässan över sedan några dagar tillbaks. Arbetsamt men ändå väldigt kul med tanke på den fantastiska responsen. Det var fjärde gången jag ställde ut Weta och visserligen har intresset alltid varit stort och reaktionerna positiva, men denna gång var det på en helt annan nivå. Om det var utmärkelsen "Boat of the Year", allmän köpyra i en begynnande högkonjunktur, eller ny syn på trimaraner efter Americas Cup, vet jag inte. Någonting har hänt i alla fall, det är helt klart och två ytterligare containrar är beställda. Tyvärr är det nu leverans först i höst, för dem som ännu inte slagit till.
Roddbåtssidan har alltför länge behandlats styvmoderligt, de har liksom kommit på köpet med Virus segelbåtsagentur och inte marknadsförts aktivt. Mötet med många aktiva roddare under mässan var stimulerande; jag börjar än mer förstå vilka pärlor dessa båtar är. Att Yolen med sina fem tusen byggda exmplar har en imponerande meritlista visste jag, men jag fick nu också av aktiva roddare förklarat varför båten ser ut som den gör. En fungerande havs/kustroddbåt skiljer sig från en tävlingsbåt, men också från de replikor av allmoge- och fiskebåtar som numera i Sverige marknadsförs som motionsrodddbåtar. De apellerar till nybörjare som snabbt känner sig hemma i dem, men det behövs inte många veckor för att man ska börja känna deras begränsningar.
Se det som ett löfte: jag ska ta tag i marknadsföringen på roddbåtssidan också.
Nu är mässan över sedan några dagar tillbaks. Arbetsamt men ändå väldigt kul med tanke på den fantastiska responsen. Det var fjärde gången jag ställde ut Weta och visserligen har intresset alltid varit stort och reaktionerna positiva, men denna gång var det på en helt annan nivå. Om det var utmärkelsen "Boat of the Year", allmän köpyra i en begynnande högkonjunktur, eller ny syn på trimaraner efter Americas Cup, vet jag inte. Någonting har hänt i alla fall, det är helt klart och två ytterligare containrar är beställda. Tyvärr är det nu leverans först i höst, för dem som ännu inte slagit till.Roddbåtssidan har alltför länge behandlats styvmoderligt, de har liksom kommit på köpet med Virus segelbåtsagentur och inte marknadsförts aktivt. Mötet med många aktiva roddare under mässan var stimulerande; jag börjar än mer förstå vilka pärlor dessa båtar är. Att Yolen med sina fem tusen byggda exmplar har en imponerande meritlista visste jag, men jag fick nu också av aktiva roddare förklarat varför båten ser ut som den gör. En fungerande havs/kustroddbåt skiljer sig från en tävlingsbåt, men också från de replikor av allmoge- och fiskebåtar som numera i Sverige marknadsförs som motionsrodddbåtar. De apellerar till nybörjare som snabbt känner sig hemma i dem, men det behövs inte många veckor för att man ska börja känna deras begränsningar.
Se det som ett löfte: jag ska ta tag i marknadsföringen på roddbåtssidan också.
söndag, februari 14, 2010
Americas Cup tillbaks till USA
Skymning för USA, men en ny gryning för Americas Cup.
Så fantastiskt har det aldrig varit att bryggsegla förut. Ett stort tack till både team Alinghi och BMW Oracle. Vilken uppvisning, helt underbart.
Nu kanske även New York Yacht Club fattar vad som gäller. USA har - med ett team från hela världen - återtagit den åtråvärda bucklan, även om den nu hamnat i San Francisco.
Nu finns ingen återvändo. Endast senildementa kan väl förfäkta idén att åter börja med blyfraktare i denna mest prestigfyllda tävling av dem alla. Americas Cup. Den här tävlingen är nog den efter 1851, som kommit närmast vad Americas Cup var tänkt att handla om.
Nu är det bara att hoppas på en svensk utmaning. KSSS eller GKSS? Om hela näringslivet ställer upp kan vi greja det. Maud Olofsson kanske sponsrar?
Så fantastiskt har det aldrig varit att bryggsegla förut. Ett stort tack till både team Alinghi och BMW Oracle. Vilken uppvisning, helt underbart.
Nu kanske även New York Yacht Club fattar vad som gäller. USA har - med ett team från hela världen - återtagit den åtråvärda bucklan, även om den nu hamnat i San Francisco.
Nu finns ingen återvändo. Endast senildementa kan väl förfäkta idén att åter börja med blyfraktare i denna mest prestigfyllda tävling av dem alla. Americas Cup. Den här tävlingen är nog den efter 1851, som kommit närmast vad Americas Cup var tänkt att handla om.
Nu är det bara att hoppas på en svensk utmaning. KSSS eller GKSS? Om hela näringslivet ställer upp kan vi greja det. Maud Olofsson kanske sponsrar?
fredag, februari 12, 2010
Världen blir sig aldrig lik igen!
Vilken fullständig total succé trots inledande shabbel.
Tävlingen är inte över än men: Alinghis enda chans var i lättvind och de grejade inte det. Den verkade ju snarast underriggad.
Med de enorma kontrollmöjligheterna USA 17 har över sin vinge, så har de ett enormt övertag. Trots att vingar använts förut på C-kattorna så skulle jag vilja påstå att detta är ett totalt genombrott. Nu har också folk fått se att flerskrovare kan kryssa. I 21 knop VMG dessutom!
Nu står världen stilla
Så otroligt spännande. De ska snart runda kryssmärket.
Att detta är verkligt! Otroligt!
lördag, januari 09, 2010
Nedräkningen har börjat
100 procent trimaran.
Nu är det bara en månad kvar tills det avgörs. Blir det en katamaran eller trimaran som tar hem Americas Cup? Det vill säga fall det blir start i tid. Det har ju varit mycket turer i domstolar hittills och det kan hända att starten skjuts upp igen, även om det nu är klart att seglingarna kommer att äga rum utanför Valencia istället för Ras-al-Khaima som titelförsvararen Alinghi ville. Seglingsmässigt blir detta det första intressanta Americas Cup någonsin, med två så olika båtar sprungna ur samma förutsättningar. (Att se Dennis Connor på sin tid segla i cirklar runt en blyfraktare var ju inte en tävling, det var utklassning och bara möjligt p g a slarv med statuterna.) Jag har inte hunnit analysera båtarna än och har ingen faktaunderbyggd åsikt om vilket av teamen som kommer vinna. När man ser denna Youtube-film så blir man dock ganska såld på BMW Oracle. Men man ska vara medveten om att filmen är en del i psykningen av Alinghi-teamet.
Hoppas att fler än jag tycker att det är alldeles fantastiskt att folk lägger sina förmögenheter på projekt som dessa som driver utvecklingen framåt, med spin-off-effekter på en rad områden, förutom den glädje de sprider till alla oss vanliga seglare. Någon direkt avkastning på de egna tillgångarna (förutom egot) kommer nog vare sig Bertarelli eller Ellison att få efter avslutad tävling.
Nu är det bara en månad kvar tills det avgörs. Blir det en katamaran eller trimaran som tar hem Americas Cup? Det vill säga fall det blir start i tid. Det har ju varit mycket turer i domstolar hittills och det kan hända att starten skjuts upp igen, även om det nu är klart att seglingarna kommer att äga rum utanför Valencia istället för Ras-al-Khaima som titelförsvararen Alinghi ville. Seglingsmässigt blir detta det första intressanta Americas Cup någonsin, med två så olika båtar sprungna ur samma förutsättningar. (Att se Dennis Connor på sin tid segla i cirklar runt en blyfraktare var ju inte en tävling, det var utklassning och bara möjligt p g a slarv med statuterna.) Jag har inte hunnit analysera båtarna än och har ingen faktaunderbyggd åsikt om vilket av teamen som kommer vinna. När man ser denna Youtube-film så blir man dock ganska såld på BMW Oracle. Men man ska vara medveten om att filmen är en del i psykningen av Alinghi-teamet.Hoppas att fler än jag tycker att det är alldeles fantastiskt att folk lägger sina förmögenheter på projekt som dessa som driver utvecklingen framåt, med spin-off-effekter på en rad områden, förutom den glädje de sprider till alla oss vanliga seglare. Någon direkt avkastning på de egna tillgångarna (förutom egot) kommer nog vare sig Bertarelli eller Ellison att få efter avslutad tävling.
lördag, december 26, 2009
Julblogg 2009
Den vackra hamnen S:t Valéry-en-Caux
Det ser ut att åter bli en julblogg. Traditionens makt skiljer sig inte från vanans. Men skulle det någon gång bli chans att bryta löftet, så var det i år. Jag skulle kunna skylla på lågkonjunktur, finanskris, slut på historier, ja i stort sett vad som helst, och slippa stå till svars. En bloggtradition räknas ju knappast som ett bindande löfte och bloggen “Segla Trimaran” har väl kanske ett hundratal regelbunda läsare som skulle kunna tänkas uppträda som käranden i en imaginär process. Men vad skulle den uppkomna skadan värderas till?: “Du har lovat att skriva en julblogg, du har inte gjort det, nu har du svikit oss och vi stämmer dig!” Nej, det håller inte. Men trots att jag faktiskt saknar bra uppslag och känner mig finanskrisad och mer eller mindre hade bestämt att göra ett avsteg i år, så kommer pliktrogenheten ikapp. Dessutom fick jag ett telefonsamtal den 23:e med frågan var julbloggen är! Då har jag i alla fall en läsare med minst ett års minneskapacitet och jag inser att det är på allvar!. Det för mig tillbaks på spåret igen; jag måste skriva något också utan inspiration och material som håller. Jag inser att mitt seglande är alldeles för oäventyrligt. Det mest äventyrliga och oskrivna är kanske när jag seglade till Ceuta och besökte Marocko, trots varningar och förmananden från spanjorerna. De hade med facit i hand alldeles rätt: Marocko (Maghreb) är inget roligt ställe. Den seglatsen kommer jag inte att skriva om, eftersom det skulle bli alltför ensidigt negativt och kanske fördomsfullt och passa illa i juletider. En annan historia är när jag för första gången fick låna pappas båt för att tillsammans med en kompis ge oss ut på en tredagarsseglats, som dock timades med en snabbt uppkommande orkan, där sjöräddningen hade fullt upp och många omkom. Så även vi i vårt vackra kravellbyggda mahognymästerverk från VEB Yachtwerft i Berlin, s/y Mirafior, en 15 m2 Jollenkreuzer. Enligt TT-nyheterna hade vi siktats drivande upp och ned på Kanholmsfjärden utan spår efter sin besättning. Det var som tur var en anka men det visste ju inte våra sörjande föräldrar om förrän vi med intakt båt uppenbarade oss och undrade vad det var frågan om. Den storyn är dock lite för kort. Ett roligt minne av Mirafior är annars när vi kommer slörande över Gråskärsfjärden och seglar om en Finnjolle, med fullt burkande rorsman som knappt trodde sina ögon. Nej, det finns inget spännande eller äventyrligt att blogga om denna gång, så jag får tänka om; kanske bara ta något ur loggboken, en trevlig behaglig seglats som kanske i bästa fall förhoppningsvis inspirerar till att någon annan får lust att kasta loss nästa sommar och ge sig ut på trimaransegling.
Den 17 augusti. I en svag nordlig bris angör jag Le Havre under eftermiddagen. På morgonen har vi lämnat den välskötta bassängen i St Valéry-en-Caux, jag hade gärna stannat där, jag gillade denna vackra stad och den trevliga hamnen, men vi seglar söderut, almanackan styr, hösten kommer snart och det är varmare söderöver. Vid angöringen till Le Havre möter vi en stor 60 fots trimaran på redden som verkar vara ute med sponsorer och journalister. De vinkar glatt och verkar tycka att det är lika kul att se en trimaran som jag, även om F-27:an är ganska oansenlig jämfört med denna jätte. Le Havre är till stora delar nyuppförd efter andra världskriget, men ändå inte så ful och tråkig som många hävdar. Här mynnar Seine ut och Paris ligger inom räckhåll, för den som vill. Passar åter på att besöka en marinbutik i hopp om att de ska kunna laga autopiloten, som la av mellan Tyskland och Holland, men får åter samma svar: “Vi måste skicka den till Navico”. Den tur-och-retur-vändan hade jag ingen lust att vänta på, så jag tackar för mig och bestämmer mig för att fortsätta nästa morgon, på samma sätt som jag gjort varje dag den senaste veckan. Den 18 augusti är det nästan helt stiltje men kursen sätts mot Cherbourg på andra sidan den stora Seinebukten, i väntan på att brisen ska komma, Det är varmt och behagligt, det känns som om sommaren äntligen har kommit ifatt almanackan. Klockan 14.00 ser jag fortfarande Le Havres siluett akteröver och en fri horisont föröver. Först framåt kvällen kommer en svag västlig vind och det blir kryss. Fisknäten här är lika besvärliga för seglarna som längs Blekingekusten, skönt nog trasslar jag inte in mig i något. Efter midnatt passeras en ljusboj på nära håll som helt plötslig blir mörk. Fram med ficklampan; jodå det var en seglare utan lantenor som passerade emellan. Tur att inte alla gör på samma sätt. Vid halvtvåtiden kommer jag fram till den två sjömil långa yttre vågbrytaren vid Cherbourg och fast jag vet att man kan angöra via den ostliga sidan så tar jag det säkra före det osäkra (typisk nattnoja) och rundar den på västsidan mellan inseglingsfyrarna. Det är becksvart och jag kan inte ens hitta marinan, än mindre några bassängportar. Ankrar upp på redden och faller i sömn. Efter någon timme vaknar jag plötsligt till av en lätt duns, och rusar upp med ficklampa. Lyser på stålbåten som har ankrat upp lite för nära, på akterspegeln står båtens namn och hemmahamn: “Viking”, Göteborg. Förlänger ankarlinan och somnar in igen. Nästa morgon är Viking borta och jag tar mig in till marinan och hamnkontoret.
I början av sjuttiotalet var vi här och seglade VM i 420 och nu såg jag verkligen fram emot att återse Cherbourg. Efter några timmars rekognoserande vandring ger jag upp, jag känner inte igen någonting. Visserligen har man byggt ut färjeterminalen och ändrat i hamnen, men något fel måste det också ha varit på mitt minne.
Väderleksrapporten lovar sex-sju Beaufort för de närmaste dagarna och jag passar på att skicka autopiloten till Navicos servicecenter, trots att ofrivilliga uppehåll på långsegling är det tristaste som finns. I väntan på autopilotens återkomst, fördrivs dagarna med allt möjligt. Jag blir vittne till hur “Lady Alexa” en Najad eller Malö från kustlösa Düsseldorf lyckas med konststycket att gå på fel sida om den röda inseglingsfyren och slå upp ett stort hål ovanför kölen. Jag hör anropen på VHF: “Mayday, Mayday” och skepparens panik när han förklarar situationen. Snart ser man en helikopter ledsaga båten de knappa två sjömilen in till en kran som direkt lyfte båten, innan hon hann sjunka. Full med all upptänklig sjösäkerhetsutrustning stod hon sedan där på hamnplanen som en slags illustration till att pengar aldrig kan ersätta erfarenhet och kunnande, även om naturligtvis alla kan ha otur.
På hamnkontoret satt ett stort uppförstorat sjökort i skala 1: 50.000 med alla detaljer och varningar om “Raz Blanchard”. Strängt förbjudet för fritidsbåtar att vid vindstyrka överstigande fyra Beaufort navigera mellan det normandiska fastlandet och Alderney. Vad är detta? Det stod det ingenting om i mina överseglare. Som ett komplement fanns också på väggen en detaljerad karta med alla strömriktningar timme för timme, vid de olika mån- och tidvattenfaserna, för ett stort antal positioner. Antecknade, men kom så småningom fram till att det vore omöjligt att navigera utifrån så detaljerad information. Strömmen vände varje kvart, utan synbarlig logik. Sista kvällen, efter autopilotens återkomst stämplad som irreparabel, blev jag ombordbjuden på Iroquoisen Ganisa. Jämfört med F-27:an kändes den som rena skeppet med sina stora utrymmen. Ägaren, Michael, berättade livfullt om Alderney Race som är det engelska namnet på Raz Blanchard. Den var i själva verket orsaken till att hans fru numera aldrig seglade med på de årliga semestrarna över Engelska kanalen. Ovetandes om dess natur hade de i alldeles för frisk vind länsat igenom området och mötts av den extremt krabba sjön som bröt över båten. Medan Michael hade varit fullt upptagen med att klara styrningen hade frun utrustats med en stor kniv som hon skulle skära av skoten med ifall något hände; desvärre ramlade hon omkull i en våg och höll på att ta livet av sin make. Efter detta vägrade hon att segla och även utan hustrun ombord så aktar sig Michael numera noga för Alderney Race.
Ätten Beaumonts fäste på Sark
Nästa morgon var prognosen 4 Beaufort och jag lämnade hamnen i lagom tid för att i stort sett få tidvattnet med mig genom Alderney Race. Det var fascinerande; det ryckte och slet i rodret, strömvirvlar till höger och vänster, krabb sjö, men inte särskilt läskigt i den relativt måttliga vinden. Så småningom ser jag vad jag tror är Guernsey, vilket dock visar sig vara ön Sark som på grund av sin höjd syns först. Sark är en fascinerande plats, fortfarande är ön självständig inom ramen för de anglo-normandiska öarna och när jag passerade var Sark fortfarande ett feodalsamhälle, det sista i Europa. Inga bilar är tillåtna, licens krävs för cykelinnehav. Maxhastigheten för alla fordon inklusive hästransporter är satt till 10 mph och hastighetsöveträdelser beivras. Först under förra året, efter att ärendet gått upp i Europarådet, har Sark fått en modernare konstitution. Förändringen är tragiskt nog inte resultatet av någon slags frihetskamp utan motiven är strängt ekonomiska. Bröderna Barclay, ägare till The Daily Telegraph och den närliggande ön Brecqhou som ligger under Sarks jurisdiktion, har av krassa vinningsskäl i samband med markfrågor drivit ärendet. Sarkborna beklagar djupt demokratins införande.
Så småningom dyker Guernsey upp, en fin insegling till St Peter Port och det luktar på ett konstigt sätt; de eldar någonting speciellt tydligen. Guernsey tillhör Brittiska Samväldet men de är inte EU-medlemmar varför båten måste inklareras. Jag konstaterade att m/y Viking som jag stötte på i Cherbourg också ligger här. Tullarna ställer ett antal frågor och blir väldigt intresserade när det visar sig att jag kände till m/y Viking. De ville bland annat ha exakta tidsuppgifter och sa att all information om båten var värdefull. För egen del var det inga problem med inklareringen och jag tog mig iland för att hitta någon trevlig restaurant. Som säte för ett antal offshorebolag, hedgefonder, banker med mera är Guernsey en viktig aktör på den finansiella arenan men som plats i sig måste jag nog konstatera att det är en första klassens turistfälla. Nästa morgon vaknar jag av en förskräcklig huvudvärk, Guernsey är världens biltätaste plats och nu sitter alla bilister fast i morgonens bilkö runt hamnen. Man kan se avgasdimman runt och över oss. Avgasrening verkar vara helt okänt här, brittiska stofiler kan till och med hävda att avgasrening är en inskränkning av den personliga friheten. Vikings skeppare får syn på min svenska flagga och ger sig tillkänna: “jag måste stanna kvar, är kallad till domstol, hade lite för mycket ‘rifles’ ombord, ska ner till Östafrika, skjuta lite, infödingar du vet”. Om jag fattade historien rätt så hade Viking gått direkt till Sark utan föregående inklarering i S:t Pieter Port som är “port of entry” för Sark men p g a hård vind tvingats gå över till Guernsey men fått in vatten i maskin via skorstenen och till slut fått begära assistans. Hans förehavanden hade fått tullen att fatta misstankar och eftersom han hade nekat till att ha haft vapen ombord blev hans situation än värre och nu skulle han alltså infinna sig i domstol. Han hade dock gott hopp om att få ge sig vidare efter att ha betalat böter. Om han var legosoldat, vapensmugglare, allmän skummis eller bara äventyrare vet jag inte, det var inte min typ av kompis i alla fall. Nu var det bråttom iväg, väderleksrapporten lovade lagom vind, en fin västlig bris. Bretagne lockade, kursen sattes mot Trebeurden.
Hamnen i Trebuerden
Underbart att få lämna avgaserna bakom sig. En större kölbåt passerades och det tog inte många timmar innan den var under horisonten. Så småningom vred vinden över på nord och jag kunde slacka skoten, de första små öarna utanför Trebuerden dök upp och snart var jag inne på skyddat vatten. Norra Bretagnes vatten och natur är betydligt vildare och kargare än den lägre normandiska kusten och kan på sitt sätt påminna lite om den svenska ytterskärgården. En mindre segelbåt upplyste om att jag var tvungen att vänta ett tag innan vattendjupet var tillräckligt för att de skulle kunna öppna undervattensportarna in till hamnen. Än så länge hade jag alltid haft tur med hamnarna, men aldrig riktigt fattat signalsystemen utan mer förlitat mig på upplysningar från andra seglare; började dock inse att jag måste lära mig hur signalsystem och annat fungerar. Men det får vänta tills någon annan gång. Nu gällde bara att förtöja, betala hamnavgift och se sig om i omgivningarna. Ingenting går upp mot att långsegla.
God fortsättning på Julen och ett Gott Nytt År önskas alla trimaranseglare!
Det ser ut att åter bli en julblogg. Traditionens makt skiljer sig inte från vanans. Men skulle det någon gång bli chans att bryta löftet, så var det i år. Jag skulle kunna skylla på lågkonjunktur, finanskris, slut på historier, ja i stort sett vad som helst, och slippa stå till svars. En bloggtradition räknas ju knappast som ett bindande löfte och bloggen “Segla Trimaran” har väl kanske ett hundratal regelbunda läsare som skulle kunna tänkas uppträda som käranden i en imaginär process. Men vad skulle den uppkomna skadan värderas till?: “Du har lovat att skriva en julblogg, du har inte gjort det, nu har du svikit oss och vi stämmer dig!” Nej, det håller inte. Men trots att jag faktiskt saknar bra uppslag och känner mig finanskrisad och mer eller mindre hade bestämt att göra ett avsteg i år, så kommer pliktrogenheten ikapp. Dessutom fick jag ett telefonsamtal den 23:e med frågan var julbloggen är! Då har jag i alla fall en läsare med minst ett års minneskapacitet och jag inser att det är på allvar!. Det för mig tillbaks på spåret igen; jag måste skriva något också utan inspiration och material som håller. Jag inser att mitt seglande är alldeles för oäventyrligt. Det mest äventyrliga och oskrivna är kanske när jag seglade till Ceuta och besökte Marocko, trots varningar och förmananden från spanjorerna. De hade med facit i hand alldeles rätt: Marocko (Maghreb) är inget roligt ställe. Den seglatsen kommer jag inte att skriva om, eftersom det skulle bli alltför ensidigt negativt och kanske fördomsfullt och passa illa i juletider. En annan historia är när jag för första gången fick låna pappas båt för att tillsammans med en kompis ge oss ut på en tredagarsseglats, som dock timades med en snabbt uppkommande orkan, där sjöräddningen hade fullt upp och många omkom. Så även vi i vårt vackra kravellbyggda mahognymästerverk från VEB Yachtwerft i Berlin, s/y Mirafior, en 15 m2 Jollenkreuzer. Enligt TT-nyheterna hade vi siktats drivande upp och ned på Kanholmsfjärden utan spår efter sin besättning. Det var som tur var en anka men det visste ju inte våra sörjande föräldrar om förrän vi med intakt båt uppenbarade oss och undrade vad det var frågan om. Den storyn är dock lite för kort. Ett roligt minne av Mirafior är annars när vi kommer slörande över Gråskärsfjärden och seglar om en Finnjolle, med fullt burkande rorsman som knappt trodde sina ögon. Nej, det finns inget spännande eller äventyrligt att blogga om denna gång, så jag får tänka om; kanske bara ta något ur loggboken, en trevlig behaglig seglats som kanske i bästa fall förhoppningsvis inspirerar till att någon annan får lust att kasta loss nästa sommar och ge sig ut på trimaransegling.Den 17 augusti. I en svag nordlig bris angör jag Le Havre under eftermiddagen. På morgonen har vi lämnat den välskötta bassängen i St Valéry-en-Caux, jag hade gärna stannat där, jag gillade denna vackra stad och den trevliga hamnen, men vi seglar söderut, almanackan styr, hösten kommer snart och det är varmare söderöver. Vid angöringen till Le Havre möter vi en stor 60 fots trimaran på redden som verkar vara ute med sponsorer och journalister. De vinkar glatt och verkar tycka att det är lika kul att se en trimaran som jag, även om F-27:an är ganska oansenlig jämfört med denna jätte. Le Havre är till stora delar nyuppförd efter andra världskriget, men ändå inte så ful och tråkig som många hävdar. Här mynnar Seine ut och Paris ligger inom räckhåll, för den som vill. Passar åter på att besöka en marinbutik i hopp om att de ska kunna laga autopiloten, som la av mellan Tyskland och Holland, men får åter samma svar: “Vi måste skicka den till Navico”. Den tur-och-retur-vändan hade jag ingen lust att vänta på, så jag tackar för mig och bestämmer mig för att fortsätta nästa morgon, på samma sätt som jag gjort varje dag den senaste veckan. Den 18 augusti är det nästan helt stiltje men kursen sätts mot Cherbourg på andra sidan den stora Seinebukten, i väntan på att brisen ska komma, Det är varmt och behagligt, det känns som om sommaren äntligen har kommit ifatt almanackan. Klockan 14.00 ser jag fortfarande Le Havres siluett akteröver och en fri horisont föröver. Först framåt kvällen kommer en svag västlig vind och det blir kryss. Fisknäten här är lika besvärliga för seglarna som längs Blekingekusten, skönt nog trasslar jag inte in mig i något. Efter midnatt passeras en ljusboj på nära håll som helt plötslig blir mörk. Fram med ficklampan; jodå det var en seglare utan lantenor som passerade emellan. Tur att inte alla gör på samma sätt. Vid halvtvåtiden kommer jag fram till den två sjömil långa yttre vågbrytaren vid Cherbourg och fast jag vet att man kan angöra via den ostliga sidan så tar jag det säkra före det osäkra (typisk nattnoja) och rundar den på västsidan mellan inseglingsfyrarna. Det är becksvart och jag kan inte ens hitta marinan, än mindre några bassängportar. Ankrar upp på redden och faller i sömn. Efter någon timme vaknar jag plötsligt till av en lätt duns, och rusar upp med ficklampa. Lyser på stålbåten som har ankrat upp lite för nära, på akterspegeln står båtens namn och hemmahamn: “Viking”, Göteborg. Förlänger ankarlinan och somnar in igen. Nästa morgon är Viking borta och jag tar mig in till marinan och hamnkontoret.
I början av sjuttiotalet var vi här och seglade VM i 420 och nu såg jag verkligen fram emot att återse Cherbourg. Efter några timmars rekognoserande vandring ger jag upp, jag känner inte igen någonting. Visserligen har man byggt ut färjeterminalen och ändrat i hamnen, men något fel måste det också ha varit på mitt minne.
Väderleksrapporten lovar sex-sju Beaufort för de närmaste dagarna och jag passar på att skicka autopiloten till Navicos servicecenter, trots att ofrivilliga uppehåll på långsegling är det tristaste som finns. I väntan på autopilotens återkomst, fördrivs dagarna med allt möjligt. Jag blir vittne till hur “Lady Alexa” en Najad eller Malö från kustlösa Düsseldorf lyckas med konststycket att gå på fel sida om den röda inseglingsfyren och slå upp ett stort hål ovanför kölen. Jag hör anropen på VHF: “Mayday, Mayday” och skepparens panik när han förklarar situationen. Snart ser man en helikopter ledsaga båten de knappa två sjömilen in till en kran som direkt lyfte båten, innan hon hann sjunka. Full med all upptänklig sjösäkerhetsutrustning stod hon sedan där på hamnplanen som en slags illustration till att pengar aldrig kan ersätta erfarenhet och kunnande, även om naturligtvis alla kan ha otur.
På hamnkontoret satt ett stort uppförstorat sjökort i skala 1: 50.000 med alla detaljer och varningar om “Raz Blanchard”. Strängt förbjudet för fritidsbåtar att vid vindstyrka överstigande fyra Beaufort navigera mellan det normandiska fastlandet och Alderney. Vad är detta? Det stod det ingenting om i mina överseglare. Som ett komplement fanns också på väggen en detaljerad karta med alla strömriktningar timme för timme, vid de olika mån- och tidvattenfaserna, för ett stort antal positioner. Antecknade, men kom så småningom fram till att det vore omöjligt att navigera utifrån så detaljerad information. Strömmen vände varje kvart, utan synbarlig logik. Sista kvällen, efter autopilotens återkomst stämplad som irreparabel, blev jag ombordbjuden på Iroquoisen Ganisa. Jämfört med F-27:an kändes den som rena skeppet med sina stora utrymmen. Ägaren, Michael, berättade livfullt om Alderney Race som är det engelska namnet på Raz Blanchard. Den var i själva verket orsaken till att hans fru numera aldrig seglade med på de årliga semestrarna över Engelska kanalen. Ovetandes om dess natur hade de i alldeles för frisk vind länsat igenom området och mötts av den extremt krabba sjön som bröt över båten. Medan Michael hade varit fullt upptagen med att klara styrningen hade frun utrustats med en stor kniv som hon skulle skära av skoten med ifall något hände; desvärre ramlade hon omkull i en våg och höll på att ta livet av sin make. Efter detta vägrade hon att segla och även utan hustrun ombord så aktar sig Michael numera noga för Alderney Race.
Ätten Beaumonts fäste på Sark
Nästa morgon var prognosen 4 Beaufort och jag lämnade hamnen i lagom tid för att i stort sett få tidvattnet med mig genom Alderney Race. Det var fascinerande; det ryckte och slet i rodret, strömvirvlar till höger och vänster, krabb sjö, men inte särskilt läskigt i den relativt måttliga vinden. Så småningom ser jag vad jag tror är Guernsey, vilket dock visar sig vara ön Sark som på grund av sin höjd syns först. Sark är en fascinerande plats, fortfarande är ön självständig inom ramen för de anglo-normandiska öarna och när jag passerade var Sark fortfarande ett feodalsamhälle, det sista i Europa. Inga bilar är tillåtna, licens krävs för cykelinnehav. Maxhastigheten för alla fordon inklusive hästransporter är satt till 10 mph och hastighetsöveträdelser beivras. Först under förra året, efter att ärendet gått upp i Europarådet, har Sark fått en modernare konstitution. Förändringen är tragiskt nog inte resultatet av någon slags frihetskamp utan motiven är strängt ekonomiska. Bröderna Barclay, ägare till The Daily Telegraph och den närliggande ön Brecqhou som ligger under Sarks jurisdiktion, har av krassa vinningsskäl i samband med markfrågor drivit ärendet. Sarkborna beklagar djupt demokratins införande.
Så småningom dyker Guernsey upp, en fin insegling till St Peter Port och det luktar på ett konstigt sätt; de eldar någonting speciellt tydligen. Guernsey tillhör Brittiska Samväldet men de är inte EU-medlemmar varför båten måste inklareras. Jag konstaterade att m/y Viking som jag stötte på i Cherbourg också ligger här. Tullarna ställer ett antal frågor och blir väldigt intresserade när det visar sig att jag kände till m/y Viking. De ville bland annat ha exakta tidsuppgifter och sa att all information om båten var värdefull. För egen del var det inga problem med inklareringen och jag tog mig iland för att hitta någon trevlig restaurant. Som säte för ett antal offshorebolag, hedgefonder, banker med mera är Guernsey en viktig aktör på den finansiella arenan men som plats i sig måste jag nog konstatera att det är en första klassens turistfälla. Nästa morgon vaknar jag av en förskräcklig huvudvärk, Guernsey är världens biltätaste plats och nu sitter alla bilister fast i morgonens bilkö runt hamnen. Man kan se avgasdimman runt och över oss. Avgasrening verkar vara helt okänt här, brittiska stofiler kan till och med hävda att avgasrening är en inskränkning av den personliga friheten. Vikings skeppare får syn på min svenska flagga och ger sig tillkänna: “jag måste stanna kvar, är kallad till domstol, hade lite för mycket ‘rifles’ ombord, ska ner till Östafrika, skjuta lite, infödingar du vet”. Om jag fattade historien rätt så hade Viking gått direkt till Sark utan föregående inklarering i S:t Pieter Port som är “port of entry” för Sark men p g a hård vind tvingats gå över till Guernsey men fått in vatten i maskin via skorstenen och till slut fått begära assistans. Hans förehavanden hade fått tullen att fatta misstankar och eftersom han hade nekat till att ha haft vapen ombord blev hans situation än värre och nu skulle han alltså infinna sig i domstol. Han hade dock gott hopp om att få ge sig vidare efter att ha betalat böter. Om han var legosoldat, vapensmugglare, allmän skummis eller bara äventyrare vet jag inte, det var inte min typ av kompis i alla fall. Nu var det bråttom iväg, väderleksrapporten lovade lagom vind, en fin västlig bris. Bretagne lockade, kursen sattes mot Trebeurden.
Hamnen i Trebuerden
Underbart att få lämna avgaserna bakom sig. En större kölbåt passerades och det tog inte många timmar innan den var under horisonten. Så småningom vred vinden över på nord och jag kunde slacka skoten, de första små öarna utanför Trebuerden dök upp och snart var jag inne på skyddat vatten. Norra Bretagnes vatten och natur är betydligt vildare och kargare än den lägre normandiska kusten och kan på sitt sätt påminna lite om den svenska ytterskärgården. En mindre segelbåt upplyste om att jag var tvungen att vänta ett tag innan vattendjupet var tillräckligt för att de skulle kunna öppna undervattensportarna in till hamnen. Än så länge hade jag alltid haft tur med hamnarna, men aldrig riktigt fattat signalsystemen utan mer förlitat mig på upplysningar från andra seglare; började dock inse att jag måste lära mig hur signalsystem och annat fungerar. Men det får vänta tills någon annan gång. Nu gällde bara att förtöja, betala hamnavgift och se sig om i omgivningarna. Ingenting går upp mot att långsegla.
God fortsättning på Julen och ett Gott Nytt År önskas alla trimaranseglare!
fredag, december 18, 2009
Blir de först med att ta genvägen?
Är det inte fusk att segla så kort väg runt jorden?
Det var bara en tidsfråga tills några skulle försöka att segla runt jorden via Nordostpassagen. Nu har de båda norrmännen Børge Ousland och Thorleif Thorleifsson bestämt sig för att göra ett försök i sommar. De är mycket erfarna och med både polarexpeditioner och atlantöverseglingar i bagaget. De valde en Corsair 31 UC och motiverar det med att den är snabb, dokumenterat stryktålig samt att den är lätt och grundgående. Grundgåendet menar de kommer till nytta vid passager innanför drivisen utanför det långgrunda Sibiren t ex. De tänker inte ta motor med sig och räknar med att kunna ro bitvis. Tungt, men kanske ett bra sätt att hålla kylan stången? Nu i januari kommer de att testsegla utanför Norges kust; jag avundas dem inte den seglatsen som blir avsevärt mörkare än den riktiga. I motsats till Jarle Andhøys galna seglatser så är detta väldigt seriöst, ändå känns det som om norrmännen är bra mycket äventyrligare än svenskar generellt. Finns det ingen svensk som vill utmana dem och försöka segla runt först!
De söker fortfarande sponsorer. Ifall det finns något som heter "Sponsoring by association" så ligger väl en viss segelmakare nära till hands för att få lämna ett bidrag? Eller kanske hinner någon annan segelmakare före? De behöver fem miljoner så det finns nog plats för många bidragsgivare. Det ska bli väldigt spännande att följa detta äventyr. Här är länken till en artikel i norska Seilas.
Här kan du ladda ner Børges och Thorleifs egen pdf-presentation av projektet. The North Pole Passage.
Det var bara en tidsfråga tills några skulle försöka att segla runt jorden via Nordostpassagen. Nu har de båda norrmännen Børge Ousland och Thorleif Thorleifsson bestämt sig för att göra ett försök i sommar. De är mycket erfarna och med både polarexpeditioner och atlantöverseglingar i bagaget. De valde en Corsair 31 UC och motiverar det med att den är snabb, dokumenterat stryktålig samt att den är lätt och grundgående. Grundgåendet menar de kommer till nytta vid passager innanför drivisen utanför det långgrunda Sibiren t ex. De tänker inte ta motor med sig och räknar med att kunna ro bitvis. Tungt, men kanske ett bra sätt att hålla kylan stången? Nu i januari kommer de att testsegla utanför Norges kust; jag avundas dem inte den seglatsen som blir avsevärt mörkare än den riktiga. I motsats till Jarle Andhøys galna seglatser så är detta väldigt seriöst, ändå känns det som om norrmännen är bra mycket äventyrligare än svenskar generellt. Finns det ingen svensk som vill utmana dem och försöka segla runt först!De söker fortfarande sponsorer. Ifall det finns något som heter "Sponsoring by association" så ligger väl en viss segelmakare nära till hands för att få lämna ett bidrag? Eller kanske hinner någon annan segelmakare före? De behöver fem miljoner så det finns nog plats för många bidragsgivare. Det ska bli väldigt spännande att följa detta äventyr. Här är länken till en artikel i norska Seilas.
Här kan du ladda ner Børges och Thorleifs egen pdf-presentation av projektet. The North Pole Passage.
onsdag, december 02, 2009
Beställ din Weta nu!
Weta är strikt one-design, alla segel är identiska. Foto: Chris Ray
Har från Weta Marine just fått listor med de senaste bokningarna på båtar som gjorts av distributörer runt om i världen. De båtar jag beställer nu kommer hit i mars/april men de är sålda till kunder förutom två stycken. Holland, Australien och USA har seglat upp som de stora Wetanationerna och deras förhandsbeställningar låser upp produktionen långt in på nästa år, vilket innebär att de svenskar som väntar med att beställa båt lär få vänta ända till 2011 ifall man inte gör det snabbt. Det är väldigt otillfredsställande, men vad kan jag göra? Utan order beställer jag inte mer än fyra båtar i taget, eftersom de binder alltför mycket kapital. Nästa år kommer det att bli en stark flottilj i Stockholm och vi är på gång att utarbeta ett kappseglingsprogram. Kom med du också och beställ din Weta nu! Läs gärna på Sailing Anarchy's forum de olika inläggen om Weta.
Har från Weta Marine just fått listor med de senaste bokningarna på båtar som gjorts av distributörer runt om i världen. De båtar jag beställer nu kommer hit i mars/april men de är sålda till kunder förutom två stycken. Holland, Australien och USA har seglat upp som de stora Wetanationerna och deras förhandsbeställningar låser upp produktionen långt in på nästa år, vilket innebär att de svenskar som väntar med att beställa båt lär få vänta ända till 2011 ifall man inte gör det snabbt. Det är väldigt otillfredsställande, men vad kan jag göra? Utan order beställer jag inte mer än fyra båtar i taget, eftersom de binder alltför mycket kapital. Nästa år kommer det att bli en stark flottilj i Stockholm och vi är på gång att utarbeta ett kappseglingsprogram. Kom med du också och beställ din Weta nu! Läs gärna på Sailing Anarchy's forum de olika inläggen om Weta.onsdag, november 25, 2009
Corsair Marin köper SAAB?
Imorgon tar jag upp Dashen och kör in den i garaget, putsar och vaxar på den i väntan på att få leverera den till en ny lycklig Corsairägare som så småningom ska ta vid. Förra veckans provseglingar gick jättebra. Utan undantag verkar det som om Dashen överträffat förväntningarna hos alla, både vad gäller fart/seglingsegenskaper och stumhet/styrka. Själv är jag så bortskämd med att segla Corsair sedan länge att jag glömt bort att man skulle kunna tro att skrov och balkar flexar. Med Dashen har Corsair verkligen lyckats pricka rätt, rekryteringen av designern Damien Judd bådar gott för framtiden.
Jag har lagt upp en survey på bloggen med frågan om hur många Dash man tror kommer att segla här nästa säsong. 97 besök hittills på bloggen denna vecka, och flera fåfängt hoppfulla inloggningar från min sida för att se de spännande resultaten. 5 svar hittills! Observera: Det är inte förbjudet att lägga sin röst, jag blir inte arg och det är inte till besvär! Det är inte heller förbjudet att gå in på flerskrovsforumet på Hamnen.se och berätta hur fantastiska Corsair är. Eller för den delen hur fanatiska de sekterister som seglar båtarna är. Bara det händer någonting, alla November verkar vara likadana.
Tänkte skapa lite hype kring varumärket Corsair. Är det måhända någon som har Lord Moynes telefonnummer tillhands? Tänkte att vi skulle gå ut och berätta att vi vill köpa SAAB tillsammans. Jag ser en rad synergieffekter. Kallar till pressmöte imorgon bitti!
Jag har lagt upp en survey på bloggen med frågan om hur många Dash man tror kommer att segla här nästa säsong. 97 besök hittills på bloggen denna vecka, och flera fåfängt hoppfulla inloggningar från min sida för att se de spännande resultaten. 5 svar hittills! Observera: Det är inte förbjudet att lägga sin röst, jag blir inte arg och det är inte till besvär! Det är inte heller förbjudet att gå in på flerskrovsforumet på Hamnen.se och berätta hur fantastiska Corsair är. Eller för den delen hur fanatiska de sekterister som seglar båtarna är. Bara det händer någonting, alla November verkar vara likadana.
Tänkte skapa lite hype kring varumärket Corsair. Är det måhända någon som har Lord Moynes telefonnummer tillhands? Tänkte att vi skulle gå ut och berätta att vi vill köpa SAAB tillsammans. Jag ser en rad synergieffekter. Kallar till pressmöte imorgon bitti!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)