Föregående år hade vi under tre veckor gjort kusten från Izmir i väster till Fethiye i öster och nu, under två veckor, så ville vi passa på att se en del kustavsnitt som inte var så livligt besökta. De flesta charterbåtar hyrs i Kusadasi, Bodrum eller Marmaris och mellan dessa orter och en bit öster om Marmaris är hamnarna välfyllda med tyska och engelska hyrbåtar som seglar åt ena eller andra hållet under tre-fyra dagar för att sedan vända och segla tillbaks till hemmahamnen innan veckan är slut. Fuilt begripligt, vi hade dock turen att disponera en egen båt och var alltså inte tidsmässigt styrda av annat än datumet för returflighten.
Det var en till ägarens son och mig gemensam god vän, Mats, som hade sett kombinationen: jag hade skepparexamen och Hans hade en far med utköpt charterbåt men en son utan seglingskunnande. På det viset hade jag kommit ombord och vi fick låna båten. Det var en Hallberg Rassy 352, något av det absolut tråkigaste som går att uppbringa i seglingsväg, men dessa semestrar hade andra dimensioner än de rent seglingsmässiga. För min del upptäckte jag Turkiet och hur mycket bättre än sitt dåvarande rykte det var: Fascinerande kultur, vänliga människor, fantastisk natur, fint klimat, äkta mattor och väldigt god mat. De avskräckande berättelserna om riskerna med Turkiet som jag mindes från andra sidan sunden med de grekiska öarnas siluett, insåg jag på plats, var bara fria reseledarfabuleringar. Hollywoodindoktrineringen genom Midnight Express var effektiv.
Bodrum. Hur vackert som helst och en populär hamn.
Efter den inledande augustiveckan letar vi efter något nytt. En titt i sjökorten och "piloten" avslöjade att Gökovabukten inte var lika frekventerad som andra delar av denna kuststräcka och vi bestämde oss för att ta en natthamn i någon av småvikarna längst in i bukten. Vi brukade omväxlande ta natthamn i en marina eller naturhamn och i denna del av kusten fanns bara naturhamnar. Det var mindre sevärdheter här men också färre båtar eftersom de flesta vill hinna till mer namnkunniga orter under sin veckoseglats och därmed var det också lite mer "remote". Lagom till kvällningen kom vi till "vår" vik som var beskriven i piloten. Viken var liten men erbjöd skydd mot både vind och svall. Vi var enda båt och förtöjde med ankaret akteröver och linor i land. Vi var helt omgärdade av ganska höga klippor och endast akteröver var det öppet mot en strand några sjömil bort. Detta var fjärran från allfartsvägarna; en titt i sjökortet visade att det gick en väg några kilometer inåt landet, men det fanns inga byar i närheten, det var alldeles tyst och fridfullt, inte ens en böneutropare långtbortifrån eller några getter kunde höras. Bara cikadorna och lövverkens prasslande samt en och annan fisk som slog i vattenytan. Idyllen stördes för en utomstående bara av oss. Middagsbestyren satte igång, drinkar serverades, diskussionerna om allt och allting tog fart medan mörkret sakta la sig. Böcker, filmer, världsläget, reklamkampanjer, Napoleon, Alexander den Stores fälttåg, Hellenismen, socialdemokratisk finanspolitik, Higgskonstanten; allt diskuterades med samma iver, lätthet och självklarhet. Det var med andra ord ännu en fin lättsam kväll för de härbärgerade ombordvarande.
Lagom till att vi ska börja äta har skymningen övergått till nästan mörker, då det typiska ljudet av en turkisk tändkulemotor som sänker varvtalet hörs. Vi tittar ut akteröver och ser en lanterna på något som förefaller att vara en liten fiskebåt utan hytt. Motorn tystnar och istället för det rödgröna ljuset tänds ett ankarljus. De har fällt ankare cirka 60-70 meter ut i viken. Vi är tysta, de är tysta och vi ser inga ombord. Hans tycker att det verkar skumt:
– "Varför lägger de sig därute, varför kommer de inte in hit?"
Mats som gillar att se allting från en humoristisk sida säger att:
– "Det är säkert farliga pirater"
Flickvännerna säger inte så mycket och jag avfärdar det hela med att de antagligen inte vill störa. Under middagen lägger sig mörkret, det var gnistrande stjärnklart men ingen måne. Stämningen återgår snart nästan till den tidigare uppsluppna nivån men aningen mer dämpat. Lagom till efter kaffet och ett antal klunkar vin börjar diskussionen igen. Hans, som varit världsmästare (eller tvåa) i någon kampsport, uttrycker åter sin oro:
– "Det måste vara något skumt, de väntar på något"
Jag genmäler att det är bara gott sjömanskap:
– "Förr när sjövett fortfarande var ett begrepp i Sverige och innan vem som helst hade båt, var det tabu att ens riskera att väcka eventuellt sovande båtgrannar. Motorn skulle stängas av och inga kommandon fick utdelas högt vid tilläggning. Det här är säkert sjöfolk som också vill ta hänsyn."
Mats försökte åter att skämta bort situationen.
Någonstans långt inne i Gökovabukten (den övre av vikarna) tilldrar sig vår historia.
Hans föreslår att vi ska flytta på oss för att inte "riskera" något. Han har nu blivit övertygad om att det är pirater och att de kommer att borda oss under natten när vi sover.
Teorin är knappast trolig förklarar jag:
– "Om det vore pirater varför skulle de då söka sig till en vik 20 sjömil från bebodda trakter där de knappast borde vänta sig en båt att borda och varför skulle de i såfall vänta med attacken? Dessutom har jag aldrig hört talas om piratdåd i Turkiet. Det vore vansinne att ge oss av nu, det är beckmörkt och vi kan inte se strandkonturer och eventuella grund och det finns ingen hamn inom 25 sjömils avstånd som vi kan angöra nattetid. Ger vi oss av nu så får vi segla hela natten"
– "Vore det för egen del vore jag inte orolig", förklarar Hans, – "men jag har en gravid flickvän och jag kan inte riskera någonting för hennes del!"
Nu brast det totalt för Isabelle som hittills inte visat mer än sympatioro med sin räddhågsne pojkvän. Hon började storgråta och rusade ner i ruffen. Plötsligt var det alltså hon som var orsaken till alltihop.
Eftersom jag inte till något pris hade lust att bryta upp, och i egenskap av den ende seglingskunnige ombord föutom Maria, kom jag med en markering:
– "Vi ger oss inte ut nu, vill ni sticka så får ni göra det utan mig. Jag går iland först, på något sätt så kommer jag säkert i kontakt med civilsationen för att ta mig hem så småningom."
Diskussionen går i vågor men våra ståndpunkter ligger fast. Mats vacklar och vet inte riktigt vilket ben han ska stå på. Flickorna sitter nere i ruffen.
Jag hör hur Hans startar motorn, jag går föröver och möter Mats som i ett försök att tillmötesgå Hans och samtidigt behålla mig ombord har lagt loss föröver. En kupp med andra ord. Hans lägger i backen och vi hinner bara en kort bit innan motorn lägger av och det blir dödstyst. Ankarlinan har snyggt satt stopp för planerna genom att linda sig runt propellern. Vi ligger nu jämte piratbåten med några meter emellan oss. Tystnaden ombord hos oss är så tjock att man kan ta i den.
Andaktsmässigt betraktar vi fiskebåten och hör knirret av en däckslucka i trä som långsamt fälls upp. En yrvaken man tittar upp och ser i det dunkla lanternljuset sex svenskar som tittar som om de sett ett spöke.
– "Can I help you, Sir?" frågar han.
Hans som står vid rodret fattar sig:
– "Yes, öh, ankarlinan have öh fastnat in the propeller!"
– "Do you have an underwater lamp", replikerade mannen
– "Öh, what, no we have nothing."
– "OK, I'll help you"
Några minuter senare hade "piraten" utrustat sig med snorkel, cyklop, ficklampa och kniv och bytt ut sin nattsömn mot en kylig blöt fajt med en trilskande lina i Hallberg Rassyns propeller. Efter många andhämtningar lyckades han skära bort linan och skarva ihop bitarna med ankarkättingen. Det tog en bra stund innan han var klar.
Vi tackade för hjälpen, la i växeln framåt och förtöjde åter på exakt samma plats där vi hade legat en kvart tidigare. Ombord på fiskebåten måste man ha haft vissa funderingar över vår mentala status.
Stämningen ombord var nu aningen märklig, det var en lättad stämning på så vis att piraten nu tvärtom var en hjälte som osjälviskt hade hjälpt oss. Samtidigt så var det ju väldigt pinsamt för Hans och själv gjorde jag allt för att hålla igen på "vad var det jag sa". Förmodligen så flinade jag upp till öronen helt omedvetet. Hans började skratta halvt hysteriskt och föreslog en försoningsritual bestående av en flaska vin att intas uppe på klippan. Jag kunde ju inte neka honom detta, så Mats och jag ansluter oss medan flickorna går till sängs.
Klippan visade sig vara brant och den av oss banade stigen upp till toppen var belagd med grus och stora runda stenar. Varje steg uppåt följdes sålunda av en rullande sten ner i vattnet. "Duns, duns, splash". Vår intention att vara diskreta och inte ytterligare förstöra nattsömnen för "piraterna" fick alltså motsatt effekt. Som "tack för hjälpen" hölls de nu vakna av ett gäng nordiska barbarer som roade sig med att kasta stora stenblock i havet. (I mörkret var det den mest logiska tolkningen av våra förehavanden.) Trots insikt i problematiken så blev det flera vändor upp på klippan de närmaste timmarna. Väl däruppe såg man den stjärnbelysta havsytan många mil bortom vår vik blänka till då och då. Uppåt såg vi Vintergatan och längs kusten ett och annat ljus som tecken på mänsklig närvaro. Nedanför oss låg de två båtarna som tillfälligt var centrum i vårt universum.
God Jul och Gott Nytt År!
Epilog: Piratbåten fick ingen vidare sömn den natten. Ombord fanns Mehmet som var fiskare och hade varit borta med sina åldriga föräldrar hos doktorn. På hemvägen tog de natthamn i vår vik för att fortsätta hemresan i gryningen. Så var det tänkt i all fall.
1 kommentar:
Härlig jultradition med seglarberättelser!
Kul att läsa!
Skicka en kommentar