För att leva upp till löftet om en Julblogg så gör jag det enkelt för mig denna gång. Jag skriver om den märkligaste segling jag varit med om och löser därmed problemet att hitta något att skriva om. Nästa års Julblogg lär bli desto tunnare.
Seglingen ifråga börjar klockan 23.15 på kvällen. Det är den 6 oktober 1998 och F-27:an och jag har legat ett par dagar i Barcelonas Olympiahamn, strax norr om centrala staden. Barcelona är trevligt och jag skulle gärna stannat men seglar man så vill man vidare. Jag ville till Balearerna och denna kväll var väderprognosen bra. Relativt svaga nordliga vindar var utlovade och inga tecken syntes på något oväder. I prognosen som lästes på engelska med stark spansk brytning talades också om "sunshowers" vilket dock inte lät särskilt farligt. Funderade dock vad det kunde betyda. Till Mallorca är det bara cirka 100 sjömil så med 5 knops fart skulle det ta mindre än ett dygn, kanske skulle jag kunna hålla 7 - 8 knop, så det skulle bli en enkel odramatisk segling.
För första gången sedan avfärden från Sverige så vägrar motorn att starta. Kanske skulle jag tagit det som ett omen, men låter inte det störa planeringen när prognosen är så pass bra. Jag får fixa den när jag kommer fram, tänker jag. Hissar segel och ställer in autopiloten på kurs mot nordspetsen på Mallorca. Det är mörkt men stjärnklart, en viss fartygstrafik i början, men den stora rutten verkar vara korsande, så det är snart överstökat. Snart börjar det mulna igen, man ser tydligt hur molnen kommer, från båda håll. Det är nästan fullmåne och snart är det bara en springa av stjärnvalvet öpppet precis runt månen, i övrigt mörkt och nu börjar det regna och åska och även månen skyms helt så småningom. Regnet öser ner och åskan är över oss. I centerbordstrumman finns en åskledare men jag förstärker dessutom med att koppla aluminiumbåtshaken till vanten och ner i vattnet. Det är inte så mycket vind dock och inombords är det varmt och torrt.
Olympiahamnen norr om Barcelona, Härifrån utgick seglatsen.
Så småningom tar sömnen ut sin rätt. Försökte köra korta pass men det hände nog att jag sov aningen för länge. Åska och ösregnande mot rufftaket är garanterat sömnsskapande. Vi kom inte så långt i den svaga vinden, mellan 04.00 och 08.00 var det helt stiltje. Efterhand kom en svag bris och kanske höll vi fyra knop framåt vid tvåtiden på dagen. Vinden vred en aning och så småningom var det en väldigt kraftig gammal sjö, som inte stod i proportion till det lokala vädret. (Fick senare reda på att det hade varit en kraftig storm i väst-sydväst, nära Valencia, det var orsaken till sjön, men det fattade jag inte då.)
Vid rätt väderförhållanden så ligger Balearerna på bekvämt dagsseglingsavstånd från Barcelona.
Åskan och regnet hade upphört för länge sedan men det var molnigt och den grova sjön i kombination med den svaga vinden kändes halvmystisk. Ett tag dök några delfiner upp, men de var inte av den sällskapligaste sorten, kanske var de uttråkade av vädret de också. Det var i alla fall skönt att slippa regnet och åskan. Av Mallorca syntes ännu ingenting. Av andra båtar ser jag heller ingenting tills jag tittar låringsvis styrbord och anar någonting i riktning cirka 110 grader, flera sjömil bort. - Vad är det för något konstigt fartyg tänker jag, - en hög svart stäv, det är väldigt högt, det måste vara något containerfartyg. Jag tittar ännu en gång och inser plötsligt att det är en tromb och den är på väg rakt mot båten! Tromber av denna storlek har jag tidigare bara sett på de kommersiella TV-kanalernas skräckdokumentärer från Kansas, där de brukar visa hur de slukar allt i sin väg; bilar, hus, broar med mera. Skräcken till trots så rullar jag in seglen på nolltid och surrar rodret, min tanke är att gå ner i båten och stänga luckan och "se vad som händer". I mitt innersta ser jag hur båten lyfts och centrifugeras upp i luften för att så småningom hamna i vattnet igen på ena eller andra kölen. Jag drar iväg ett PAN-meddelande på VHF till Palma Radio, där jag ber dem anteckna position för eventuellt kommande olycka ifall de inte hör av mig igen. Naturligtvis inget svar. Benen är som spaghetti när jag försöker videofilma monstret. Jag vill vänta in i det sista med att gå ner i båten. Så småningom är tromben bara 200-300 meter ifrån och fortfarande på spikrak kurs. Då händer det märkliga att den stannar upp och byter bana, den gör en högersväng och passerar framför stäven på kanske 100 meters håll! Helt otroligt, nu står jag och betraktar den från baksidan och ser hur den sakta löses upp i sina beståndsdelar.
Seglingen kan återupptas, vilken oerhörd lättnad. Från att ha varit mer eller mindre säker på bli uppslukad av en tromb så är allt plötsligt som vanligt. Vinden har vridit så att det är bidevind upp mot Cap Formentor på Mallorca, men jag håller inte riktigt upp mot udden. Det dröjer också tills strax innan skymningen innan jag ser ön. Vinden ökar en aning och det är ganska behaglig segling, fast med den låga fart vi hållit så betyder det angöring i mörker.
Det är udden längst ut till höger som är Cap Formentor. Port de Pollenca ligger skyddad längst in i bukten på nordsidan.
Vinden ökar långsamt i styrka och när det bara är kanske fem sjömil kvar till udden så kommer ett svagt medvrid, helt perfekt. Man börjar se hur otroligt hög denna udde är: 381 meter över vattenytan. Efter rundningen så har jag räknat med kryss in i Pollencabukten och hägrande natthamn. När jag är nästan uppe vid udden så ser jag på avstånd hur åskan börjar igen. Ut mot Menorca så blixtrar hela himlen, det börjar komma kalla vindilar och det känns oroligt i luften. Några riktigt kraftiga vindstötar och ännu mer blixtar på avstånd. Det hela känns overkligt, ungefär som dataanimationer om klimat på någon främmande planet. Någonting säger mig att ta ner seglen och i samma ögonblick som det är gjort brakar ett helvete loss på båten. Det är midnatt. Det tjuter något alldeles otroligt om riggen och jag måste krypa längs däck för att ta mig fram. Endast två av tre skovlar är kvar av vindinstrumentets givare så tyvärr får jag aldrig veta vindstyrkan, men bra mycket vind var det i alla fall. Jag tar mig inombords (jag får kämpa för att hålla i luckorna från att blåsas bort) och det är fascinerande hur lugnt och skönt det är nere i ruffen fast det är ett sådant inferno utanför. Palma Radio sänder upprepade "Galewarning" för Menorcas farvatten (dit detta räknades). Något sent kan väl tyckas.
Norrsidan av Cap Formentor
Nåväl, nu är det bara att rida ut stormen, funderar på hur länge den kan tänkas hålla på. Det är ju frånlandsvind och en bra bit till Menorca i lä, men det är ju en aning segt att det inte blir någon hamn ännu en natt och ännu mindre någon kall öl. Fast med tanke på tromben så sitter jag gärna en vecka på detta vis om det behövs. Efter någon minut när jag kommit tillrätta efter all dramatik så tittar jag ut genom fönstren och får en chock. Båten är på väg mot land. Jag ser fyren snett uppåt, vi är inte långt från klipporna, bara någon sjömil och det går fort. Vinden har vridit cirka 120 grader på ett ögonblick efter att jag gått ner i båten. Av tromben blev jag knäsvag, men detta var knäckande på ett helt annat sätt. Ett kort ögonblick kapitulerade jag för det oundvikliga ödet, känslan var helt förlamande fruktansvärd, även om jag klarade udden så skulle båten stranda längre fram på norrsidan, motorn startade inte och skulle inte rå på mot denna vind och sjö i alla fall. Vi var för nära för att jag skulle kunna hissa något storsegel och för detta behövde jag också få upp stäven i vind och hur skulle detta gå till? Dessutom översteg detta förmodligen möjlig vind att kryssa i. Gummijollen var ju ett skämt, även om det var mörkt så såg jag att det inte fanns ens en antydan till en strand att gå iland på. F-27:an skulle helt enkelt krossas i smulor mot Mallorcas klippor och det fanns inget jag kunde göra. Tanken var för outhärdlig, desperat tar jag halmstrået att se på instrumenten och upptäcker att båten faktiskt inte går med vinden utan att denna kommer in en aning från sidan. Jag jämför med GPS:en och inser att om jag kan gippa så bör jag åtminstone kunna gå parallellt med stranden tills Pollencabukten öppnar i lä. Går upp på däck, håller hårt i rullfockslinan med ena handen och drar en aning med fockskotet i den andra tills en liten trasa av focken är utrullad. Kastar mig på rodret och båten gippar med en knall när focken fylls. Kastar mig åter på instrumenten och ser på GPS:en hur vi lyckas hålla kursen precis parallellt med udden. Efter några minuter är den akuta faran över. Efter ytterligare någon halvtimme börjar vinden att mojna och successivt hissar jag mer och mer segel medan vi under allt behagligare former styr in i Pollencabukten.
Klockan tre fäller jag Danforthankaret på tre meters djup. Det är en underbar barrdoft från land, det är totalt vindstilla, vattnet är spegelblankt och så tyst att man kan höra flera mil bort.
God Jul och ett riktigt Gott Nytt År önskas alla Corsairseglare och bloggläsare.
PS. Nu vet jag vad "sunshowers" betyder. Det är spengelska för "thunder showers" DS
