Om en tromb i oktober och annat

Det här blir årets sista blogg. Som vanligt skulle det ha bliivit fler, bland annat hade jag tänkt skriva om ett intressant besök på Corsairvarvet som jag gjorde i början av månaden. Efter hemkomsten så har det dock varit konstant med jobb, vilket i och för sig är jätteroligt. Intresset för Corsair har aldrig varit större i Sverige tidigare, och nästa år kommer många nya Corsairer att segla i våra vatten. Också för Weta och Magnum är intresset stort.

För att leva upp till löftet om en Julblogg så gör jag det enkelt för mig denna gång. Jag skriver om den märkligaste segling jag varit med om och löser därmed problemet att hitta något att skriva om. Nästa års Julblogg lär bli desto tunnare.

Seglingen ifråga börjar klockan 23.15 på kvällen. Det är den 6 oktober 1998 och F-27:an och jag har legat ett par dagar i Barcelonas Olympiahamn, strax norr om centrala staden. Barcelona är trevligt och jag skulle gärna stannat men seglar man så vill man vidare. Jag ville till Balearerna och denna kväll var väderprognosen bra. Relativt svaga nordliga vindar var utlovade och inga tecken syntes på något oväder. I prognosen som lästes på engelska med stark spansk brytning talades också om "sunshowers" vilket dock inte lät särskilt farligt. Funderade dock vad det kunde betyda. Till Mallorca är det bara cirka 100 sjömil så med 5 knops fart skulle det ta mindre än ett dygn, kanske skulle jag kunna hålla 7 - 8 knop, så det skulle bli en enkel odramatisk segling.

För första gången sedan avfärden från Sverige så vägrar motorn att starta. Kanske skulle jag tagit det som ett omen, men låter inte det störa planeringen när prognosen är så pass bra. Jag får fixa den när jag kommer fram, tänker jag. Hissar segel och ställer in autopiloten på kurs mot nordspetsen på Mallorca. Det är mörkt men stjärnklart, en viss fartygstrafik i början, men den stora rutten verkar vara korsande, så det är snart överstökat. Snart börjar det mulna igen, man ser tydligt hur molnen kommer, från båda håll. Det är nästan fullmåne och snart är det bara en springa av stjärnvalvet öpppet precis runt månen, i övrigt mörkt och nu börjar det regna och åska och även månen skyms helt så småningom. Regnet öser ner och åskan är över oss. I centerbordstrumman finns en åskledare men jag förstärker dessutom med att koppla aluminiumbåtshaken till vanten och ner i vattnet. Det är inte så mycket vind dock och inombords är det varmt och torrt.


Olympiahamnen norr om Barcelona, Härifrån utgick seglatsen.

Så småningom tar sömnen ut sin rätt. Försökte köra korta pass men det hände nog att jag sov aningen för länge. Åska och ösregnande mot rufftaket är garanterat sömnsskapande. Vi kom inte så långt i den svaga vinden, mellan 04.00 och 08.00 var det helt stiltje. Efterhand kom en svag bris och kanske höll vi fyra knop framåt vid tvåtiden på dagen. Vinden vred en aning och så småningom var det en väldigt kraftig gammal sjö, som inte stod i proportion till det lokala vädret. (Fick senare reda på att det hade varit en kraftig storm i väst-sydväst, nära Valencia, det var orsaken till sjön, men det fattade jag inte då.)


Vid rätt väderförhållanden så ligger Balearerna på bekvämt dagsseglingsavstånd från Barcelona.

Åskan och regnet hade upphört för länge sedan men det var molnigt och den grova sjön i kombination med den svaga vinden kändes halvmystisk. Ett tag dök några delfiner upp, men de var inte av den sällskapligaste sorten, kanske var de uttråkade av vädret de också. Det var i alla fall skönt att slippa regnet och åskan. Av Mallorca syntes ännu ingenting. Av andra båtar ser jag heller ingenting tills jag tittar låringsvis styrbord och anar någonting i riktning cirka 110 grader, flera sjömil bort. - Vad är det för något konstigt fartyg tänker jag, - en hög svart stäv, det är väldigt högt, det måste vara något containerfartyg. Jag tittar ännu en gång och inser plötsligt att det är en tromb och den är på väg rakt mot båten! Tromber av denna storlek har jag tidigare bara sett på de kommersiella TV-kanalernas skräckdokumentärer från Kansas, där de brukar visa hur de slukar allt i sin väg; bilar, hus, broar med mera. Skräcken till trots så rullar jag in seglen på nolltid och surrar rodret, min tanke är att gå ner i båten och stänga luckan och "se vad som händer". I mitt innersta ser jag hur båten lyfts och centrifugeras upp i luften för att så småningom hamna i vattnet igen på ena eller andra kölen. Jag drar iväg ett PAN-meddelande på VHF till Palma Radio, där jag ber dem anteckna position för eventuellt kommande olycka ifall de inte hör av mig igen. Naturligtvis inget svar. Benen är som spaghetti när jag försöker videofilma monstret. Jag vill vänta in i det sista med att gå ner i båten. Så småningom är tromben bara 200-300 meter ifrån och fortfarande på spikrak kurs. Då händer det märkliga att den stannar upp och byter bana, den gör en högersväng och passerar framför stäven på kanske 100 meters håll! Helt otroligt, nu står jag och betraktar den från baksidan och ser hur den sakta löses upp i sina beståndsdelar.

Seglingen kan återupptas, vilken oerhörd lättnad. Från att ha varit mer eller mindre säker på bli uppslukad av en tromb så är allt plötsligt som vanligt. Vinden har vridit så att det är bidevind upp mot Cap Formentor på Mallorca, men jag håller inte riktigt upp mot udden. Det dröjer också tills strax innan skymningen innan jag ser ön. Vinden ökar en aning och det är ganska behaglig segling, fast med den låga fart vi hållit så betyder det angöring i mörker.


Det är udden längst ut till höger som är Cap Formentor. Port de Pollenca ligger skyddad längst in i bukten på nordsidan.

Vinden ökar långsamt i styrka och när det bara är kanske fem sjömil kvar till udden så kommer ett svagt medvrid, helt perfekt. Man börjar se hur otroligt hög denna udde är: 381 meter över vattenytan. Efter rundningen så har jag räknat med kryss in i Pollencabukten och hägrande natthamn. När jag är nästan uppe vid udden så ser jag på avstånd hur åskan börjar igen. Ut mot Menorca så blixtrar hela himlen, det börjar komma kalla vindilar och det känns oroligt i luften. Några riktigt kraftiga vindstötar och ännu mer blixtar på avstånd. Det hela känns overkligt, ungefär som dataanimationer om klimat på någon främmande planet. Någonting säger mig att ta ner seglen och i samma ögonblick som det är gjort brakar ett helvete loss på båten. Det är midnatt. Det tjuter något alldeles otroligt om riggen och jag måste krypa längs däck för att ta mig fram. Endast två av tre skovlar är kvar av vindinstrumentets givare så tyvärr får jag aldrig veta vindstyrkan, men bra mycket vind var det i alla fall. Jag tar mig inombords (jag får kämpa för att hålla i luckorna från att blåsas bort) och det är fascinerande hur lugnt och skönt det är nere i ruffen fast det är ett sådant inferno utanför. Palma Radio sänder upprepade "Galewarning" för Menorcas farvatten (dit detta räknades). Något sent kan väl tyckas.


Norrsidan av Cap Formentor

Nåväl, nu är det bara att rida ut stormen, funderar på hur länge den kan tänkas hålla på. Det är ju frånlandsvind och en bra bit till Menorca i lä, men det är ju en aning segt att det inte blir någon hamn ännu en natt och ännu mindre någon kall öl. Fast med tanke på tromben så sitter jag gärna en vecka på detta vis om det behövs. Efter någon minut när jag kommit tillrätta efter all dramatik så tittar jag ut genom fönstren och får en chock. Båten är på väg mot land. Jag ser fyren snett uppåt, vi är inte långt från klipporna, bara någon sjömil och det går fort. Vinden har vridit cirka 120 grader på ett ögonblick efter att jag gått ner i båten. Av tromben blev jag knäsvag, men detta var knäckande på ett helt annat sätt. Ett kort ögonblick kapitulerade jag för det oundvikliga ödet, känslan var helt förlamande fruktansvärd, även om jag klarade udden så skulle båten stranda längre fram på norrsidan, motorn startade inte och skulle inte rå på mot denna vind och sjö i alla fall. Vi var för nära för att jag skulle kunna hissa något storsegel och för detta behövde jag också få upp stäven i vind och hur skulle detta gå till? Dessutom översteg detta förmodligen möjlig vind att kryssa i. Gummijollen var ju ett skämt, även om det var mörkt så såg jag att det inte fanns ens en antydan till en strand att gå iland på. F-27:an skulle helt enkelt krossas i smulor mot Mallorcas klippor och det fanns inget jag kunde göra. Tanken var för outhärdlig, desperat tar jag halmstrået att se på instrumenten och upptäcker att båten faktiskt inte går med vinden utan att denna kommer in en aning från sidan. Jag jämför med GPS:en och inser att om jag kan gippa så bör jag åtminstone kunna gå parallellt med stranden tills Pollencabukten öppnar i lä. Går upp på däck, håller hårt i rullfockslinan med ena handen och drar en aning med fockskotet i den andra tills en liten trasa av focken är utrullad. Kastar mig på rodret och båten gippar med en knall när focken fylls. Kastar mig åter på instrumenten och ser på GPS:en hur vi lyckas hålla kursen precis parallellt med udden. Efter några minuter är den akuta faran över. Efter ytterligare någon halvtimme börjar vinden att mojna och successivt hissar jag mer och mer segel medan vi under allt behagligare former styr in i Pollencabukten.

Klockan tre fäller jag Danforthankaret på tre meters djup. Det är en underbar barrdoft från land, det är totalt vindstilla, vattnet är spegelblankt och så tyst att man kan höra flera mil bort.

God Jul och ett riktigt Gott Nytt År önskas alla Corsairseglare och bloggläsare.

PS. Nu vet jag vad "sunshowers" betyder. Det är spengelska för "thunder showers" DS

Med vulkanen Etna om babord

Hans Nagel är Corsair 31-ägare från Hamburg och delägare i Corsair Challenge. De ordnar eskaderseglingar med Corsairer, främst i Kroatien. Annars är hemmahamnen Hamburg med Elbe som seglingsvatten. Där är det ju ungefär lika kul som här att segla i slutet av oktober, så varför inte ta ner High Q (ej att förväxla med HiQ) till Medelhavet och köra Rolex Middle Sea Race? I vattnen runt Malta och Sicilien är det ju varmt och fint i slutet av Oktober. Eller?


High Q är en standard 31 med akterruff.

Banan är fågelvägen 607 sjömil. Man startar i La Valetta och kör motsols. Två flerskovare var anmälda, de övriga 56 var enskrovare som skulle segla klass IRC. Eftersom commodoren i arrangörsklubben är Corsairägare så hade han lobbat för att tillåta multihulls enligt MOCRA-regeln. Den andra flerskrovaren var en Orma 60-fots båt. Besättningarna kunde säkert vänta sig en fantastisk upplevelse. Bara att passera öster om Sicilien och få se Etna sputa eld och aska mot natthimlen skulle vara värt hela resan.



Borde kanske heta Sicilien Runt?

Nu blir saker och ting inte alltid som man trott. Av 56 båtar, där merparten tillhörde gräddan av världens havskappseglingselit, fullföljde 16 båtar. Italienska flygvapnet hade fullt upp med att bärga besättningar, bl a övergavs den australiska 60-fotsbåten Loki. Besättningar vittnade om att de aldrig under hela sitt seglarliv varit så skräckslagna. Ett flertal samverkande lågtryck gjorde att sjön och vindriktningen blev nyckfullt oförutsägbar. Med våghöjder över 8 meter och vindstyrkor över 25 m/sek så blev det mer överlevnad än kappsegling. Corsair 31:an tillhörde dem som fullföljde, men kom in som sista båt i mål. Men det var ändå en prestation, eftersom storbommen hade smällt av i ett tidigt skede av racet. Trots många timmars stillaliggande under ankar, lyckades man ej laga bommen, vilket innebar ett enormt handikapp och stora svårigheter att kryssa på ett normalt sett, men bryta racet som 60-fots trimaranen? Inte tal om. Vi seglar ju Corsair!
En stark prestation. Nästa år hoppas vi både på ett gäng svenska flerskrovsseglare och bättre väder. Det kan vara fint i Medelhavet i slutet av oktober.


Denna båt har i alla fall storseglet uppe, många körde med trysegel.

Tankar bakom rorkulten

Nu har jag äntligen fått segla Magnum 21. Det måste erkännas: Det är jätteroligt att få segla jolle igen. Man är nära naturen. Man skotar med en hand, hissar seglen med den andra. Inga behov av winchar, överhuvdtaget inget som är tungt ombord. När vinden tar slut så paddlar man. Visst finns det motor men det känns onödigt störande att dra igång den en fin höstdag i oktober. Magnumen är som gjord för att segla omkring i ytterskärgården med; tälten, spritköket och packningen får plats i fören och man slipper burka, sidoskroven svarar för stabiliteten. Och det går fort, men inte hysteriskt fort.


Notera årklykan, bara att lägga ut vrickåran. Så ser det ut när sjöfolk konstruerar en båt.

Som jag redan skrivit om på Corsair's sajt så kommer Weta nu till Sverige. Jag är otroligt glad att ha fått förtroendet att marknadsföra den. Redan när jag såg Weta första gången på Internet så var jag fast och att se den i La Rochelle var ju bara en bekräftelse. I länken nedan som är ett tidningsklipp från 2004 så framgår tankarna bakom båten; att skapa en flerskovare för ungdomar att lära sig segla i. Från 2004 tills i år har upphovsmannen Roger Kitchen jobbat stenhårt på att få till serieproduktionen och den färdiga Weta har blivit en fantastisk succé. Men det är inte bara juniorerna som tagit båten till sina hjärtan, alla sorters seglare vill ha Wetan. Jag tror att Weta kommer att bli flerskrovsvärldens motsvarighet till Laser, vilken som bekant blev OS-båt från att ursprungligen ha varit tänkt som en "car-top boat". Ska bli spännande att få vara med om Wetan's utveckling. Priset är smått fantastiskt: 85.000 kronor seglingsklar! Jag ska ha en grå eller ferrariröd. Men de finns också gröna eller gula, bara att beställa!

Nu gäller det att inte bli splittrad, att kanalisera energin och resurserna rätt. Satsningen på Magnum och Weta är ju inte resultatet av någon genomtänkt diversifieringsstrategi, snarare resultatet av båtmani, flerskrovsvarianten. Corsair kommer även fortsättningsvis att vara navet i verksamheten och just nu så verkar det som om snart tre års arbete bär frukt: intresset ökar hela tiden. Framförallt säljer 750 Sprint jättebra, och nästa säsong så är vi med stor sannolikhet 10 Sprintar i Sverige. Samt några nya 28:or och 31:or.


Klicka på kameran så kommer artikeln om Weta upp som en pdf-fil.

Alla vill ha en

Sprint 750 har en märklig inverkan på alla som seglat den. Man vill ha en till varje pris. Trots att det inte hunnit bli så många provseglingar under månaden som gott så är det redan klart att fem Sprint seglar i Sverige nästa år, och fler lär det hinna bli. Äntligen får man segla entyp igen!
Min egen demobåt har jag inte lyckats behålla så länge, imorgon så åker den iväg på trailer till sin nya ägare, Christel i Helsingborg.
Under förra veckan hämtade jag hem en Magnum 21s som blir demobåt under oktober. En väldigt trevlig, opretentiös, annorlunda trimaran. En oöm bruksbåt i kraftigt enkellaminat som passar perfekt att utforska skärgården med. Fallande stäv och korta sidoskrov så att man lätt kommer iland. Fina stuvfack för packning och tält. Allt till ett attraktivt pris.
När jag ändå var på plats i Frankrike så passade jag på at besöka Grand Pavois, den flytande båtmässan i La Rochelle. Massor med kattor, men inte så många trimaraner. Enskrovarna blir bredare och bredare, vad sägs om Pogo 40?


Kan ingen upplysa konstruktörerna om hur man skapar stabilitet på ett smartare sätt?

Läs seglingsföreskrifterna före racet

Runt Lidingö är en kul tävling.

Torsdag klockan 16.00: container anländer.
Torsdag klockan 20.30: container tömd på en Corsair 24 och en Corsair Sprint 750.
Fredag klockan 07.00: monterinsgarbetet startar.
Fredag klockan 21.00: Sprinten sjösatt.
Lördag klockan 07.00: Embarkering Vikingarnas, Hundudden.
Lördag klockan 09.00: Uppackning av segel.
Lördag klockan 11.10: Start

Vilken båt! Vad hon går! Och vi ligger i topp av trimaranerna.
Vem läste banbeskrivningen? Gate? Vilken gate?
Till råga på eländet så tappar vi nya motorn i vattnet på vägen hem.


Vi kan inte skylla på seglen i alla fall.

Gran Prix

I helgen seglade 25 stycken CB 66 klassmästerskap i Dalarö. Vi var lika många båtar som gjorde upp om Gran Prix i flerskrov. De tre deltagande Corsairbåtarna kom 3:a, 4:a, 5:a. Vann gjorde Gabriel von Euler i sin Gepard XL. Grattis till honom och Grattis till Fredrik Monfrino och Tina Tarre som var bästa Corsair med sin 24:a Spigg. Sina vanor trogna, gjorde de allt för att testa var gränserna går: de seglade orevat, körde med beknip på spinnakergajarna, lekte u-båt och en del annat. Lyckligtvis så lät Spigg sina fartgalna ägare hållas. Det är kul att se hur nötandet bakom rodret givit utslag på kappseglingsbanan, det gäller både Johan Lidén i sin 28:a som Fredrik och Tina, som semesterseglat i Åland i somras.

Harald Versteegh kom 5:a med sin namnlösa 31:a XTR. Det gick jättebra upp till 12 m/sek, sedan så var det lite svårare att segla upp till LYS-talet på kryss, eftersom det var tungt att skota ur förstags-sagget. Dock misstänker Harald att vi hade snabbaste seglad tid runt banan, möjligtvis var SeaCart 30 Audi snabbare. Nu hoppas vi att Gransegel snabbt lägger ut resultaten på sin sajt så att vi får svar på den frågan.


Egentligen skulle jag haft en bild på Fredrik och Tina när de hämtar sitt tredjepris här. Klantigt nog så glömde jag att plåta. Istället får Harald Versteegh visa den mest fransade kappseglingsvimpeln av alla. Enligt våra teorier så tyder det på minst 22 knop. Killen som döljer sig till höger är Paul Sundvall, Linuxanvändare och trimaranfantast med egen blogg.

Tjörn Runt

Egentligen skulle jag gjort det här inlägget redan i lördags, direkt efter Tjörn Runt, för att den upprymda känslan efter denna kanonsegling skulle förmedlats spontant. Men jag hade bestämt mig för att vänta på ett foto och det har jag fått nu. Visst ser man hur bra Rolf Säthers Corsair 750 Jodie Katja går i den friska vinden? 10-14 m/sek uppger arrangören och det stämmer bra med vår uppfattning ombord också.

Vi hade ingen större ordning på någonting ombord, men vi hade så mycket båtfart att det räckte till seger i flerskrovsklassen i alla fall. 750:an går något grymt bra på alla bogar. Mest kanske kryssen imponererar även om upplevelsen var häftigast på slören när sjön från hela Skagerak vräkte in mot land över alla grynnor som vi passerade på några meters håll i 20 knop.

Tack till Karl-Heinz Nolde (J-24 seglare från Lauenburg/Elbe) som generöst delat med sig av sina bilder. Vi misstänker att det finns fler som har fina trimaranbilder i sina familjealbum idag och de får väldigt gärna höra av sig.

På slör, utanför Tjörn. Observera häckvågen från läskrovet. Foto: Karl-Heinz Nolde

Shipspotting

m/s Lone Ranger – en f d bogserbåt byggd i Bremen – vid Stadsgårdskajen i Stockholm den 3 augusti 2007.

Alla utövare av Shipspotting fick något att fundera över den 3 augusti när m/s Lone Ranger låg vid Stadsgårdskajen i Stockholm. Det som först togs för en mystisk antenn visade sig vara masten på en seglingsklar Corsair 28 som låg beredd på däck. Bara att ta däverten och lyfta ner båten och segla. Med tanke på att Lone Ranger under sina äventyr ofta seglar i Antarktis, Patagonien och andra spännande vatten så så kan man ju inte undvika att fundera över vilka seglingsturer den Corsair 28:an varit med om. m/s Lone Ranger tar 20 passagerare; det är dock oklart om fria seglatser med 28:an ingår i biljettpriset eller om Corsairen är förbehållen kaptenen.

Tack till Paul Sundvall som var observant som vanligt med mobilkameran.

Segling för filatelister

Det började som en förfrågan från Qatar om offert på en trimaran. Om Qatar visste jag inte så mycket mer än att de hyser den alternativa nyhetskanalen "Al-Jazira". Det är visserligen lätt att tänka sig några Hobie Cats på stränderna där och traditionella Dhows, men i övrigt? Seglar man där? Som typisk fördomsfull svensk är det lätt att tänka i de banorna.

Så småningom – påläst – är det dags att (för vilken gång i ordningen?) revidera sin omvärldsbild. Man seglar, och inte med vilka båtar som helst.


Snyggare än så blir inte frimärken.


Möjligtvis dessa då.

Att Persiska viken har fina seglingsvatten är det många som upptäckt. T ex Alinghi-teamet som flög ner sina AC-båtar förra vintern till Dubai. Själv har gjort en katamarantur mellan ön Kish och Bandar-e-Lenge, men där var det mest Dhows. Qatar har dock satsat medvetet på segling och hoppar då osentimentalt över några onödiga utvecklingsteg som t ex blykölar.

Hur gick det då med förfrågan? Jodå, förfrågan på en båt blev så småningom till två, beställda och levererade.

Corsair 24 XTR Turbo

Nej, detta är inte senaste tillvalet från Corsair. Inte än i alla fall. Det faktum att det blåser mer och jämnare högre upp gör att många utforskar möjligheterna till energisnålare sjötransporter i framtiden och det är mot den bakgrunden som man använder Corsair 24:an som testbänk. Här på en bild utanför Hawaii. Med tanke på de vådliga hopp som kitesurfarna kan göra så är frågan hur högt man kan lyfta en Corsair trimaran ovanför vattnet?

Nu handlar det inte om att lätta mittskrovet längre. Tack till Jörgen Lannerstedt som hittade länken.


Klarar den Djuröbron?

Corsair Baltic Raid

Fyra Corsair var med och premiärseglade Corsair Baltic Raid på LYS med omvänd jaktstart. Vi var två Corsair 24 som hade en fin fight från Nynäshamn till Gotska Sandön i torsdags, tills klockan 21.30 ungefär. Då ledde Fredrik Monfrino och Tina Tarre i sin 24:a Spigg med bara cirka 3 nM kvar till målbojen. Ombord på Christel Nyqvists Ariane låg vi cirka 3 nM efter; Serenity och Haralds Versteeghs Corsair 31:a hade fastnat i stiltjen akteröver och vi kunde inte se en skymt av dem. Motvilligt satte vi på motorn och la till på sydsidan av Sandön, som nästa morgon visade upp sig från sin bästa subtropiska sida.


Typisk svensk sommar.

Nästa dags race gick till Fårö. Vi var tre båtar som seglade i mål, Harald med besättning hade efter sitt eget "Gotska Sandön Runt" åter fastnat i stiltje och startade till slut motorn. Fredrik och Tina ledde länge, men när vridet och stiltjen kom, så låg Johan och Linda bättre till med sin 28:a Serenity och tog spiken. På lördagen seglade vi inledningsvis tillbaks till Nynäshamn, men så småningom gav alla upp och tog ännu en gång till motorn.

I rekordvärmen och stiltjen blev det en fantastisk naturupplevelse, även om det blev lite så och så med seglingen. Tack till alla som ställde upp och Grattis till Johan och Linda som vann.


Lite finare sand och vi hade dragit upp båtarna.

Corsair och tyska maffian

För några veckor var jag med och leveransseglade en Corsair 36 från Tyskland. Vi hoppade på i Cuxhafen, vid Elbemynningen och drog iväg med midnattstidvattnet upp mot Brunnsbüttel och Kielkanalens slussport. Där fick vi böta 230 € i kontanter till tyska maffian, eller "flodpolisen", som de kallade sig. Ett stort fartyg hade tyckt att vi inte höll rak kurs och ringt polisen om detta och därmed var vi naturligtvis skyldiga till brottet. Vilken lag som vi brutit mot, vår version, vittnen, chans till överklagan med mera, ansågs helt irrelevant.

I denna del av världen, i skuggan av motorvägsparadiset, tog andra världskriget aldrig slut. Detta är en krigszon, där elakheten och småsintheten härskar, manifesterat av enorma stålkonstruktioner, starka strålkastare, megafoner, förbudsskyltar och flodpoliser med löjliga uniformer. Någon revolution här kan man nog aldrig förvänta sig, det är ju förbjudet.

Lyckligtvis kom vi ut ur kanalen vid Kiel och satte kurs mot Strand där vi uthungrade intog en härlig Cordon Bleu med Jever öl. Sedan satte vi kurs mot Sverige och gjorde bara två korta uppehåll för tankning och bunkring innan vi lade till vid bojen i Saltsjöbaden.

Corsair 36 är en helt fantastisk båt med en komfort som saknar motstycke i trimaransammanhang.

Här är en Youtube från seglingen.
Här är en annan Youtube som visar en systerbåt på håll.

Corsair 31 korad till vackraste segelbåt

I hård konkurrens med Corsair 28 "Serenity" och Corsair 24 "Spigg" har Corsair 31 #279 korats till skärgårdens vackraste segelbåt. Enväldig domare och jury är jag själv och avgörande orsak är Johan Granaths fina bild från Ornö Runt. Också seglingsbilder.se har en hel del fina Corsair-bilder, bland annat på Fredrik Monfrinos och Tina Tarres "Spigg" som defilerade flitigt framför kameran i olika vinklar under Gullviverallyt.

Ornö Runt var för övrigt den roligaste seglingen på år och dag.


Vackraste båten i skärgården. Foto: Johan Granath, skota.se

Lidingö Runt, forts.

Fler bloggar än vår skriver om Corsair. Regatta.nu bevakade Lidingö Runt och fick med 3 av fyra deltagande Corsairer på bild. http://www.regatta.nu/?p=1194

Lidingö Runt

Det var planerat att segla en Corsair 750 Sprint på Lidingö Runt. Tyvärr är båten inte ens skickad från varvet p g a förseningar, så i år stod jag på stranden och kollade. Det kanske var lika bra det, med tanke på den obefintliga vinden. Två Corsair tog sig i alla fall i mål, det vara bara 51 båtar som lyckades med det innan klockan 19.00! Att segla Lidingö Runt i 9 timmar och inte ens komma i mål är i sig en beundransvärd prestation. Resultat här. Man varför sitter alla i aktern och seglar med lovartskrovet klafsande i vattnet? Skärpning: Gå ut på läskroven och så långt fram ni kan!

Container

Efter lång väntan så kom den äntligen; en container med två 24:or. Det är de värsta dagarna under året, ska det vara transportskador eller ej? Hur ska vi få ut båtarna? Den här gången blev det två oroliga dagar eftersom någon kommunikationsmiss gjort att åkeriet missat att det skulle vara en så kallad sima-lift för att ställa containern på marken. Dag ett (igår) kunde vi alltså inte försöka få ut båtarna, utan bara titta. Men det såg bra ut eftersom de stod i vaggor som var ordentligt fixerade i golvet, även om det inte var många centimeter mot containerväggarna.


Så här såg det ut när de plomberade containerdörrarna öppnats.

I morse hade Simaliften varit på plats och jobbet kunde börja. Efter tre timmars hårt arbete tillsammans med två inhyrda killar med gaffeltruck och stor dragbil samt en massa krypande inne i containern för att lossa fixeringar, så var containern tömd. Vilken lättnad. Imorgon börjar nästa fas inför leverans; att montera ihop allting och kolla så att inget saknas.


Vaggan till båt 428 närmast är förhöjd i fören så att stäven låg ovanför sittbrunnen på 427. Pulpiten måste nu monteras i efterhand, eftersom den annars hade slagit i containertaket. Wincharna på den främre båten är bortmonterade för att den aktre båten skulle få plats. Och så vidare. En hel del skruvande innan båtarna är klara, med andra ord.

Att traila sin Corsair

Att kunna traila en stor långfärdsbåt som t ex Corsair 28 eller 31 är helt fantastiskt. I Sverige har vi dock specialla körkortsklasser som skapar problem. Det går alldeles utmärkt att dra en Corsair F-27 efter t ex en Citroën CX 25 GTi Break över Pyrenéerna med vanligt B-kort, det har jag själv provat. Men hade svensk polis haft kontroll så hade körkortet rykt. Bilen fick dra 1.800 kilo och tjänstevikten på den trailern var 2.200 kilo. Med B-kort får man i bästa fall dra trailer med tjänstevikt 1.750 kilo, eftersom sammanlagda tjänstevikten för bil och trailer ej får överstiga 3.500 kilo och släpet aldrig får vara tyngre än bilen.

Därför ställer reglerna till problem för alla som vill köra lagligt. Lösningen heter E-körkort och det öppnar nya möjligheter eftersom man i det regelverket tittar på trailerns faktiska lastvikt. Med E-kort kan jag t ex traila en F-24 på en 2.000-kilostrailer efter en personbil som bara får dra 1.300 kilo. Och är trailern olastad så kan jag dra den med en Fiat Cinquecento eller BMC 850. Hänger ni med?

Skulle jag "råka" lasta på F-24:an på den tomma trailern och dra den efter "hundkojan" så får jag bara böter för överlast, ej olovlig körning, vilket blir brottrsubriceringen om jag med B-kort drar den tomma trailern efter en stor bil med 200 hästkrafter. Att ta E-kort gör det helt enkelt betydligt lättare att traila.

Provet består av två delar. Teoridelen är i princip samma som för vanligt körkort. Med dagens "multiple choice"-system och vanligt sunt förnuft så är det en bagatell. En repetition av alla konstiga parkeringsregler kan dock vara på sin plats.

Del två omfattar ett praktiskt körprov. Jag hyrde en kärra på OK (båtsläp godkänns ej), lånade koner av Gatukontoret och ställde upp dem enligt anvisningar i körkortsboken. Idén är att man ska backa igenom dem på tid. Har man träning på backning hinner man lugnt, kan man inte backa är det ingen idé att köra upp.

Efter detta åkte jag med lastat OK-släp till Vägverkets anläggning som låg vid något flygfält. Jag stannade utanför en barack och frågade mannen som stod där vart jag skulle. Han pekade på baracken och frågade samtidigt:

"Är det Lindberg?", "Kör du hit själv?"

Svårt att neka i det läget. Det visade sig vara uppkörningsmannen och konfronterad med min olovliga körning blev han alldeles mållös, hakan föll ner, han började darra, rev sönder det tänkta uppkörningsprotokollet och avvek från platsen med orden: du ska inte få E-körkort! Medan jag gick tillbaks till bilen såg jag hur grindarna stängdes elektriskt, manövrerat från hans bås. Jag såg framför mig hur han kontaktade polisen, kommunikationsministern och SÄPO. Planlöst körde jag dock mot grinden och jag hade tur, det kom en bil från andra hållet som öppnade och jag kunde smita från denne nitiske tjänare av den svenska staten, vilken jag så grovt hade förolämpat i sin yrkesutövning.

Nästa gång lät jag en kompis med E-kort köra till uppkörningen (nu i andra änden av stan). Då det gick det bättre.

Än är det flera månader till säsongen; boka tid hos Vägverket nu, så får du E-kortet till sommaren. Totalkostnad inklusive hyra av släp; kanske 2.500 kronor.

Bilder från Kroatien

Familjen Karsch (Norman, Anette och William) har upptäckt det fantastiska med att kunna segla var man vill, utan att först behöva transportsegla sin båt i veckor eller månader. För ett antal år sedan byttes Allegron ut mot F-24:an Waverunner som tagit dem till såväl Ibiza som den kroatiska skärgården. Förra året bytte de upp sig till F-31:an Flying By som de trailade ner till Kroatien i somras. (Farrierägare byter aldrig till något annat, de byter bara upp sig i storlek.) Väl på plats hade de en fin segling under några veckor. Om resan och seglingen kommer Familjen Karsch att berätta på Lommabuktens Seglarklubbs möte den 8 Mars i klubbhuset. Mycket bilder kommer det att bli. Tack Norman för tips och bilder!


"Pappa, ska vi inte segla om den där snart, det är väl bara typ en 50-fotare?"

Race 9 Key West Race Week

Att "Dealers Choice" med Corsairrepresentanten Steve Marsh vann överlägset i Key West, har väl inte undgått någon? Det hade varit kul att deltaga; här hemma finns ju än så länge inte möjlighet till entypskappsegling. Den sista delseglingen fick alla Corsair 28:or en sändare för GPS-tracking, och sedan har man lagt ihop bilderna till en video. Det är kul att se vinklarna bland annat, även om inlagda vinddata hade gjort det hela till ett ännu bättre analysverktyg. Kul dock. På Corsair Baltic Raid den 6-9 juni (inbjudan är på gång) kanske vi kan ordna något liknande?


Bilden är klickbar

Årets första race

Visserligen ligger ju fjärdarna öppna i år och en del har t o m kört Gotland Runt (vintertid omdöpt till Round Gotland Midwinter Race) men flertalet verkar dock ha tagit upp båtarna. Det kanske är lika bra, så att man kan stryka på ny bottenfärg.

I Key West är man redan igång och 14 Corsair 28 finns på linjen, varav en holländare. Steve Marsh med "Dealers Choice" leder stort, men det är fler seglingar kvar. Att klicka på resultatlistan bör kunna fungera som mental uppladdning inför årets Lidingö Runt. Det är bara fyra månader kvar!