Mitt emellan München och Salzburg ligger Chiemsee, en cirka 90 kvadratkilometer stor sjö. Ungefär 6 sjömil från Norr till Syd. Så vad gör man en midvinterdag om man inte åker till Garmish Partenkirchen och åker skidor?
Man tar en sväng med båten så klart. Dokumenterat i en liten 4 minuters QuickTime-film. Tyvärr av låg kvalitet, men man ser i alla fall hur lätt och fint Sprinten går. Nu är det bara att drömma om kommande sommar och segling. Klicka här så kommer filmen.
Med denna årets sista blogg önskar Corsair Marin alla sina kunder, vänner och partners ett Gott Nytt år 2007!
Traditionen bjuder att man varje Jul ska servera en riktig Julblogg. Sagt och gjort; här kommer den. Det är en historia från förr, ifrån den tid när det inte fanns GPS, då öst var öst och väst var väst och vi fortfarande inte hade vett att segla trimaran allihop.
Det var någon gång i slutet av 80-talet. För första gången sedan förkrigstiden hade det blivit möjligt att segla till Baltikum. Visserligen bara till Tallinn och dessutom kraftigt omgärdat av restriktioner. En reseplanerng av godkänd resebyrå krävdes, visum, papper på båten, utklarering endast från Hangö, VHF ombord etcetera. Med tanke på att de flesta experter var överens om att Estland snart skulle stängas igen, och att detta var en unik möjlighet, så tyckte vi ändå att chansen att segla dit måste tas, så vi gjorde slag i saken.
Vi kunde hålla rak kurs på Hangö hela vägen från Sandhamn
Knappt en vecka innan våra tredagarsvisum skulle börja gälla stack vi över från Sandhamn till Hangö. Båten var en J 24: ”S/Y Skottkärran”; vinden var SV och överfarten gick snabbt; över 8 knop i snitt. Besättningen bestod av mig, Lennart och Anders. I Hangö gick vi på Casinot och ordnade utklareringen. Vi hade flera dagar på oss och gjorde korta etapper inomskärs i leden mot Helsingfors tills det var lagom att gå över Finska viken. Det var mulna dagar och regnade mest. Ankomstdagen var det emellertid hyfsat väder, en lätt kryss tog oss över till andra sidan. Den plötsliga åsynen av diverse krigs- och patrullbåtar gjorde att vi inte behövde tveka på den punkten. Det kändes viktigt att ha den sovjetiska gästflaggan och den svenska flaggan väl hissade och synliga; det skulle kanske ge oss någon slags immunitet ifall vi skulle misstas för att vara obehöriga inkräktare. Framåt eftermiddagen närmar vi oss Tallinnbukten och är noga att gå på rätt sida om Nargö. Vi hade fått tydliga seglingsinstruktioner från myndigheterna. I instruktionerna ingick också att ropa upp Tallinn Radio och begära instruktioner. Efter en lång stund fick vi ett svarsanrop; en kvinnlig släpig röst på ryskbruten engelska:”Tallinn Radio, what you want?” Uppenbarligen ganska ointresserad, så vi fortsatte direkt utan instruktioner till olympiahamnen i Pirita och tullklareringen. Denna var ganska formell, men utan trakasserier av något slag. Vi blev anvisade en hamnplats och innan vi ens hunnit gå i land så hade svartväxlarna anmält sig, en patrullerande hamnpolis vände bara ryggen till. Långt senare insåg vi att svartväxlarna förmodligen var ”våra” politrucker. Kanske en taktik att kunna kompromettera oss ifall man skulle hitta en anledning.
Vistelsen i Tallinn blev inte så rolig som vi hade trott. Våra stora förväntningar utbyttes snart i irritation över allt som inte fungerade. Det fanns ingen mat att köpa; hyllorna i matvaruaffärerna gapade tomma, på restauranterna fanns inte heller mat och oftast kunde vi inte komma in. ”It’s full” påstod dörrvakterna, ”it’s not full” sa vi och pekade på alla tomma bord bakom fönstren. ”Yes it’s full” påstod idioterna. Taxiköerna var också konstiga; utanför Viru Hotell stod kanske ett hundratal människor i kö, och det fanns bilar så det räckte, framkörningen av dessa var dock ytterst slumpmässig, chaufförerna satt och sov tills någon ingivelse ungefär varje kvart gjorde att en bil körde fram och tog passagerare. Det egendomliga var att de köande, både på restauranterna och i taxiköerna accepterade detta, vi frågade folk ”why?” och fick till svar ”why?”.. ”Yes, why is he saying the restaurant is full, when it’s not?” Folk bara ryckte på axlarna. Jag fattar fortfarande inte detta, men har ju heller aldrig levt i en kommunistisk diktatur.
Politruckerna kom ibland till vår räddning. Vi gjorde normalt tappra försök att tappa dem ur sikte, men på något underligt sätt så ”råkade” vi alltid stöta på dem efter en stund. Och var vi väldigt hungriga eller ölsugna så kunde vi ju låta dem ta oss med till något ställe. Onödigt att påpeka, dessa killar var ryssar och som de sade: ”we’ve got connections”. Vilket bland annat innebar att de kände till ett ställe där vi kunde komma in och som hade öl trots att hela stan i övrigt var torrlagd. De berättade att anledningen till ölbristen var att någon hade stulit tåget som skulle komma med leveransen från Moskva. ”Jo, tåget avgick från Moskva men försvann på vägen, någon stal tåget!”. I övrigt försökte våra skyddsänglar sälja guld till oss för märkligt låga priser, vilket vi bestämt tackade nej till.
Sista kvällen tog vi taxi de tre kilometrarna tillbaks till Pirita, chauffören höll i likhet med sina kollegor 140 –150 km/tim i sin skraltiga Lada, men avvek något i beteende när han fick betalt. ”Rubel money is shit money” sa han och rev prydligt sönder alla sedlar och kastade ut bitarna genom bilfönstret. Good Night!
Här ser man Tallinnbukten och strax nordväst ligger Nargö. Inte så jättelångt till Hangö.
Lennart ville segla hem direkt på kvällen men i egenskap av kapten så vägrade jag och ville vänta tills nästa morgon. Stämningen var inte på topp. Nästa morgon lydde väderprognosen från Tallinn Radio: Ost, medelvindsstyrka 19 m/sek. Vi hade ingen proviant, visumen gick ut, det mesta var blött och vi var grundligt trötta på att aldrig få vettiga svar på våra ”why” inför alla underligheter. 19 m/sek lät ju visserligen mycket men det var ju medvind och som gamla jolleseglare så tänkte både Lennart och jag att det skulle i alla fall bli betydligt roligare än Tallinn.
Vi klarerade ut, revade storen så mycket det gick och körde med kryssfock. Redan en bit ut på Tallinnbukten kändes att det skulle bli en extraordinär segling. Silhuetten av Tallinn krympte snabbt bakom oss, och vi förstod att vi aldrig skulle ha en chans att ta oss tillbaks mot vinden, eller ens halvvind. Det gällde nu att navigera så att vi hela tiden kunde slöra eller länsa. Vi började med en styrbordsbog och tog gippen innanför Nargö. Tur att J 24 har stark rigg! Nu hade vi kurs mot Sverige och Möja ungefär, vi hade den estniska nordkusten på babordssidan och vinden och sjön i ryggen. Vågorna växte successivt och vinden ökade. Vi mötte en polsk färja som girade en aning styrbord och styrde upp mot oss; de undrade väl vad det var för dårar som seglade i det här vädret. Vi vinkade och samtliga ombord på färjan vinkade direkt tillbaks; att vi var centrum för intresset på den båten rådde ingen tvekan om.
Så småningom övergick planingen i fas 1 till fas 2, det vill säga båten ”skruvade upp sig” och började plana på kölen och fribordet istället för botten Det kan vara kul på en vindsurfingbräda, men nu var det lite för mycket. Storen åkte ner helt och framfarten blev mer kontrollerad, ändå loggade vi över 10 knop. Sjön växte successivt och började bli majestätisk, fast väldigt oregelbunden. Ännu efter flera timmar fanns inte minsta tecken på att detta skulle avta, kolsvarta moln, som stora stealth-plan, kom flygande på låg höjd över oss, sikten var dålig och inga tecken på att vinden skulle avta. Vi hade för länge sedan insett att det inte handlade om 19 m/sek men exakt hur mycket mer kunde vi inte avgöra. Det är samma sak med våghöjden; väldigt svårt att uppskatta. Ett starkt minne var dock när båten bara lyftes och lyftes tills det kändes som vi stod på toppen av en mindre skidbacke och bara tittade neråt mot vågdalen och sedan kunde surfa i en evighet. Efter den vågen kunde vi inte se horisonten på en lång stund, vågen var så markant högre än sjön i övrigt att den skymde sikten föröver.
Naturligtvis var vi skärpta och koncentrerade men medvetna om att inte särskilt mycket skulle kunna hända om vi bara hade vinden i ryggen och vatten under kölen.
Den här bilden över Finska Viken visar den långa anloppssträckan som sjön får vid Ostlig vind
Vi litade helt på båten och vår egen förmåga. Den lånade deccanavigatorn kom väl till pass i detta väder. Men det var värre med sjökorten, visserligen hade vi sjökort i höjd med latituden Hangö-Sverige, men så började vi fundera: Tänk om stormen inte bedarrar på ett dygn men istället vrider över på Syd, vad händer då? Vi visste att vi inte skulle kunna halvvinda, men vi kunde ju inte falla av väster om Hangö, vi visste att en stor skärgård utbredde sig där hela vägen mot Åland, men vi skulle ju inte ha en chans att navigera genom den utan sjökort. Efter att timmarna gick och inga tecken syntes på att vinden skulle bedarra så gjorde sig denna oro allt mer gällande. Dessutom fanns ett annat orosmoment. Anders, en i vanliga fall intellektuellt skärpt kille och duktig skidåkare, med morfar som var storseglare, började flippa ur. Förändringen kom gradvis, ett av de första tecknen var när han alldeles stel av skräck plötsligt höll på att glida ut under mantågen, utan synbarlig anledning. Uttrycket ”stel av skräck” är inget påhitt; det upptäckte vi nu. För oss andra två var de mest otäcka ögonblicken när vi mötte Anders vanvettigt skräckfyllda blick, som var riktad akteröver mot sjön. Han var visserligen kontaktbar, men inte längre logiskt tänkande och förmodligen i ett chocktillstånd. Vi lyckades dock avstyra hans konstiga idéer; han ville till exempel absolut sätta sig i förpulpiten.
Efter drygt fyra timmar så tar vi beslutet att lägga om kursen och gå in till Hangö istället. Dessutom var vi ju hungriga och det var lördagkväll och Casinot hägrade. Vi får några riktiga brottsjöar över oss också, det är svårt att glömma ljudet av de första vattenkaskaderna som träffar sittbrunnsbotten och den evighet det tar innan självlänsarna har tömt brunnen på vatten. Med vattenfylld sittbrunn uppför sig J 24 som en lam anka ungefär.
Så småningom ser vi Hangös fyr i det disiga vädret och vi följer leden in mellan kobbarna som dyker upp till höger och vänster. Jag är mest rädd för att vi ska hamna i en återvändgränd som vi måste halvvinda eller kryssa oss ur. Det visar sig också att Lennarts lånade sjökort är från anno dazumal, varför vare sig enslinjer eller prickar riktigt stämmer. Det gör det hela ännu mer spännande. Enligt vårt kort måste vi runda några kobbar, som bara ligger 50 meter utanför fastlandet, och gå upp på bidevind för att ta oss in i Östra hamnen.
Ungefär så som den röda linjen tror jag att vi angjorde Hangö
Ett kort ögonblick infinner sig ett mått av tvivel och jag ser i andanom hur vi kraschar båten rätt in i Hangös yttre hamnpirar på stäven. Jag försökte starta motorn, men kunde inte höra ett dugg på grund av dånet från sjön, dessutom var den ju vattendränkt efter brottsjöarna så den idén spolades snabbt. Kobbarna som vi skulle runda identifierades och vi närmade oss snabbt, vi genade aningen över en grynna och skotade snabbt in focken. Skulle det bära eller brista? Antingen skulle båten broacha och vi skulle kollidera med kobben eller så skulle vi inte kunna hålla tillräckligt högt mot vinden med bara focken och då skulle vi krascha mot stranden i lä. Det skulle inte ta många sekunder innan Skottkärran skulle vara ett vrak.
Alle man upp i lovart, lagom hård skotning för att ändå spilla lite vind. Som genom ett mirakel släppte inte rodret, båten gick in på kurs och vi kunde hålla henne. Det lilla sjö- och vindläet som bildades bakom kobben var tillräckligt. Sedan tog vi sikte på yttersta bryggnocken i hamnen och lyckades hålla båten på kurs hela vägen. På bryggorna var det full aktivitet, folk överallt som gjorde sitt bästa för att deras båtar inte skulle skadas i ovädret. Vi kastar i land en fånglina till en av alla finnar som ivrigt vill hjälpa oss, hissar ner focken och pustar ut. Snabbt blev vi kändisar och snart sagt alla vi mötte kommenterade vår segling. Vi fick dessutom fri bastu, eftersom vi visat sådan Sisu. På hamnkontoret berättade de att medelvindstyrkan varit 25 m/sek med byar på 30. Inte ens de stora färjorna hade gått ut denna dag.
Sällan har en öl och köttbit varit så goda som på Casinot den kvällen. För alla tre ombord hade det varit vårt livs dittills och hittills tuffaste segling.
Epilog:
Dagen efter var det strålande sol och bra väder och vi seglade hem.välprovianterade och under normala förhållanden. Hemkomna läser vi i DN att en Vindö 28 sjunkit i Finska Viken under seglats från Tallinn samma dag som vi (fast de hade gått ut mycket tidigare på morgonen). Besättningen hade lyckligtvis räddats av en helikopter från Finska sjöräddningen och de tre ombordvarande hade klarat sig. Båten ifråga kände vi till från Tallinn, besättningen kom från någon båtklubb söder om Stockholm (Haninge eller Handen) och vi hade vid flera tillfällen växlat några ord med dem. All sekretess (visumavdelningen, resebyrån, sjöräddningen m fl) gjorde tyvärr att vi aldrig lyckades få tag på dem för att få reda på vad som hänt.
Känslan när man faller av från vindögat och skotar hem seglen på en Corsair trimaran etsar sig direkt in i hjärnans njutningscentrum hos varje sann seglare. Loggen sticker iväg från 3-4 knop till 8-9 på några sekunder. Lite trim och upp med gennakern och farten tangerar 17-18 knop. Rodret svarar direkt och det är tur det; ska vi passera i lovart eller lä? Båtarna runtomkring tittar med skräckblandad förtjusning på, medan vi flyger om dem. Under ruset bestämmer man sig: jag ska ha en sådan här båt. Fru och barn är lika exalterade och consensus råder.
Många gör också slag i saken och det är bara att gratulera dem! För flertalet slutar det dock med att det inte blev någon ny trimaran och det är inte lite tragiskt. Minnet av den där trimaranseglatsen kommer att sitta i resten av livet, medan man seglar omkring med sin av omgivningen godkända kölbåt eller sitter på pensionärshemmet.
För det är så det är. Det är inte egna beslut som tas utan man låter andra besluta och för att passa in i gruppen så fogar man sig och accepterar. Det är naturligtvis omedvetet, men driften att passa in är otroligt mycket starkare än att självförverkliga sig. Mångfald och pluralism som är centralt för all utveckling har givit vika för någon slags mainstream-normalitet som effektivt sköljs över oss alla med hjälp av Internet och TV och båtpress. I den världen är trimaraner nischade för extremseglare. Familjeseglare ska ha båt med parabolantenn och djup köl.
Efter att ha talat med:
- svärfar (kan ej skilja på en trimaran och katamaran) som blev så upprörd över tankarna att han höll på att få hjärtinfarkt
- klubbens hamnkapten som frågade; jaha och vilken klubb ska du gå med i nästa år då?
- seglarkompisar som bestämt visste att trattamaraner inte kan kryssa
- arbetskamrater som tyckte att det vore att förhäva sig
- bankkamrern som tyckte att det vore mer ansvarsfullt att lägga pengarna på den nya FjärranÖstern-fonden och en större villa
så blev det naturligtvis ingen trimaran.
Alla självständiga tänkande människor som inte vill känna igen sig i den här beskrivningen utan litar på sin instinkt och intuition har chans att manifestera detta genom att beställa en ny båt till nästa säsong.
Varför inte glädja mamma till Jul med en presentcheck på en splitterny Corsair 36 i kolfiber?
Det är inte bara SeaCart som ägnar sig åt vintersegling. Nu ska också en katamaran av typen TRT 1200 seglas hem till Sverige före jul. Man kan följa seglatsen på livetracker.se Än så länge verkar båten inte ha lämnat hamnen på Isle of Wight. De ska vara hemma till jul har de sagt, hoppas att de får förliga vindar.
Läste en notis i SvD om en 65-årig svensk som byggt en katamaran och efter 14-15 månader kom fram till Trinidad, där han nu röjde på nattklubbarna i jakt på en kvinna.
Blev nyfiken och kollade lite på nätet. Jodå; 12 dagar efter avfärd från Stockholm så rände han på grund utanför Yarmouth, Norfolk, och med skador som han inte hade råd att åtgärda. Brittiska kustbevakningen klagade på att de inte hade möjligheter att stoppa hans vidare färd eftersom de ansåg att han saknade nödvändig kompetens och båten saknade dessutom den mest elementära utrustning, men de bogserade i alla fall iland honom. Detta var i augusti förra året, men han fick hjälp och lokal sponsring så att han kunde komma iväg efter åtta månader som skeppsvrak. Ortens ungar hade under tiden som sport att kasta sten på båten.
Direkt efter avfärd så la motorn av och då han inte hade vare sig köl eller centerbord så hade han inte så stort manöverutrymme. Han hamnade med helt sönderblåsta segel på kanarieön Gomera, där myndigheterna bötfällde honom eftersom han blockerade färjläget. Fort därifrån fullastad med öl till en närliggande hamn där han skulle reparera båten. Tyvärr missade han den ön och hamnade till slut utanför Trinidad, där åter lokala myndigheter fick komma till undsättning för att han inte skulle driva mot Mexico.
Han kom någotsånär rätt; hans mål var Karibien någonstans "för det såg så fint ut på vykort".
Väl i Trinidad så trivs han tydligen som fisken i vattnet och härjar som sagt vilt på nattklubbarna. Fast med tanke på hur utfattig han tidigare under resan sagt sig vara så undrar man hur det går ihop?
Precis en sådan äventyrare som i folks ögon gestaltar bilden av en flerskrovsseglare.
Men då finns det motpoler: SeaCart-gänget arrangerar "Round Gotland Midwinter Challenge". Det handlar om att mitt i vintern sätta rekord runt Gotland i en 30-fots trimaran. Här har deltagarna björnkoll och all elektronik, inklusive personliga EPIRB. Bara tanken på att inte varje sekund segla optimalt är säkert frustrerande. Naturligtvis är det inte helt ofarligt; att i hårt väder ramla överbord mitt i natten är nog inte något som man längtar efter. Om det blir kallt så kan nedisning bli ett stort bekymmer.
Denna sortens äventyr fulländar också bilden av flerskovssegling, fast nu som avancerat, extremt, farligt, macho, äventyrligt etcetera.
Det är ungefär lika långt mellan ett lådbilsrace och en F1-tävling som mellan katamarankillen och RGMC. Flerskrovssegling är verkligen mångfacetterat.
Jag håller mig till Corsairer och ser fram emot sommaren.
Klicka här så kommer en videosnutt från en Corsair 28 CC som jag hittade på Google
