lördag, december 26, 2009

Julblogg 2009

Den vackra hamnen S:t Valéry-en-Caux
Det ser ut att åter bli en julblogg. Traditionens makt skiljer sig inte från vanans. Men skulle det någon gång bli chans att bryta löftet, så var det i år. Jag skulle kunna skylla på lågkonjunktur, finanskris, slut på historier, ja i stort sett vad som helst, och slippa stå till svars. En bloggtradition räknas ju knappast som ett bindande löfte och bloggen “Segla Trimaran” har väl kanske ett hundratal regelbunda läsare som skulle kunna tänkas uppträda som käranden i en imaginär process. Men vad skulle den uppkomna skadan värderas till?: “Du har lovat att skriva en julblogg, du har inte gjort det, nu har du svikit oss och vi stämmer dig!” Nej, det håller inte. Men trots att jag faktiskt saknar bra uppslag och känner mig finanskrisad och mer eller mindre hade bestämt att göra ett avsteg i år, så kommer pliktrogenheten ikapp. Dessutom fick jag ett telefonsamtal den 23:e med frågan var julbloggen är! Då har jag i alla fall en läsare med minst ett års minneskapacitet och jag inser att det är på allvar!. Det för mig tillbaks på spåret igen; jag måste skriva något också utan inspiration och material som håller. Jag inser att mitt seglande är alldeles för oäventyrligt. Det mest äventyrliga och oskrivna är kanske när jag seglade till Ceuta och besökte Marocko, trots varningar och förmananden från spanjorerna. De hade med facit i hand alldeles rätt: Marocko (Maghreb) är inget roligt ställe. Den seglatsen kommer jag inte att skriva om, eftersom det skulle bli alltför ensidigt negativt och kanske fördomsfullt och passa illa i juletider. En annan historia är när jag för första gången fick låna pappas båt för att tillsammans med en kompis ge oss ut på en tredagarsseglats, som dock timades med en snabbt uppkommande orkan, där sjöräddningen hade fullt upp och många omkom. Så även vi i vårt vackra kravellbyggda mahognymästerverk från VEB Yachtwerft i Berlin, s/y Mirafior, en 15 m2 Jollenkreuzer. Enligt TT-nyheterna hade vi siktats drivande upp och ned på Kanholmsfjärden utan spår efter sin besättning. Det var som tur var en anka men det visste ju inte våra sörjande föräldrar om förrän vi med intakt båt uppenbarade oss och undrade vad det var frågan om. Den storyn är dock lite för kort. Ett roligt minne av Mirafior är annars när vi kommer slörande över Gråskärsfjärden och seglar om en Finnjolle, med fullt burkande rorsman som knappt trodde sina ögon. Nej, det finns inget spännande eller äventyrligt att blogga om denna gång, så jag får tänka om; kanske bara ta något ur loggboken, en trevlig behaglig seglats som kanske i bästa fall förhoppningsvis inspirerar till att någon annan får lust att kasta loss nästa sommar och ge sig ut på trimaransegling.

Den 17 augusti. I en svag nordlig bris angör jag Le Havre under eftermiddagen. På morgonen har vi lämnat den välskötta bassängen i St Valéry-en-Caux, jag hade gärna stannat där, jag gillade denna vackra stad och den trevliga hamnen, men vi seglar söderut, almanackan styr, hösten kommer snart och det är varmare söderöver. Vid angöringen till Le Havre möter vi en stor 60 fots trimaran på redden som verkar vara ute med sponsorer och journalister. De vinkar glatt och verkar tycka att det är lika kul att se en trimaran som jag, även om F-27:an är ganska oansenlig jämfört med denna jätte. Le Havre är till stora delar nyuppförd efter andra världskriget, men ändå inte så ful och tråkig som många hävdar. Här mynnar Seine ut och Paris ligger inom räckhåll, för den som vill. Passar åter på att besöka en marinbutik i hopp om att de ska kunna laga autopiloten, som la av mellan Tyskland och Holland, men får åter samma svar: “Vi måste skicka den till Navico”. Den tur-och-retur-vändan hade jag ingen lust att vänta på, så jag tackar för mig och bestämmer mig för att fortsätta nästa morgon, på samma sätt som jag gjort varje dag den senaste veckan. Den 18 augusti är det nästan helt stiltje men kursen sätts mot Cherbourg på andra sidan den stora Seinebukten, i väntan på att brisen ska komma, Det är varmt och behagligt, det känns som om sommaren äntligen har kommit ifatt almanackan. Klockan 14.00 ser jag fortfarande Le Havres siluett akteröver och en fri horisont föröver. Först framåt kvällen kommer en svag västlig vind och det blir kryss. Fisknäten här är lika besvärliga för seglarna som längs Blekingekusten, skönt nog trasslar jag inte in mig i något. Efter midnatt passeras en ljusboj på nära håll som helt plötslig blir mörk. Fram med ficklampan; jodå det var en seglare utan lantenor som passerade emellan. Tur att inte alla gör på samma sätt. Vid halvtvåtiden kommer jag fram till den två sjömil långa yttre vågbrytaren vid Cherbourg och fast jag vet att man kan angöra via den ostliga sidan så tar jag det säkra före det osäkra (typisk nattnoja) och rundar den på västsidan mellan inseglingsfyrarna. Det är becksvart och jag kan inte ens hitta marinan, än mindre några bassängportar. Ankrar upp på redden och faller i sömn. Efter någon timme vaknar jag plötsligt till av en lätt duns, och rusar upp med ficklampa. Lyser på stålbåten som har ankrat upp lite för nära, på akterspegeln står båtens namn och hemmahamn: “Viking”, Göteborg. Förlänger ankarlinan och somnar in igen. Nästa morgon är Viking borta och jag tar mig in till marinan och hamnkontoret.

I början av sjuttiotalet var vi här och seglade VM i 420 och nu såg jag verkligen fram emot att återse Cherbourg. Efter några timmars
rekognoserande vandring ger jag upp, jag känner inte igen någonting. Visserligen har man byggt ut färjeterminalen och ändrat i hamnen, men något fel måste det också ha varit på mitt minne.
Väderleksrapporten lovar sex-sju Beaufort för de närmaste dagarna och jag passar på att skicka autopiloten till Navicos servicecenter, trots att ofrivilliga uppehåll på långsegling är det tristaste som finns. I väntan på autopilotens återkomst, fördrivs dagarna med allt möjligt. Jag blir vittne till hur “Lady Alexa” en Najad eller Malö från kustlösa Düsseldorf lyckas med konststycket att gå på fel sida om den röda inseglingsfyren och slå upp ett stort hål ovanför kölen. Jag hör anropen på VHF: “Mayday, Mayday” och skepparens panik när han förklarar situationen. Snart ser man en helikopter ledsaga båten de knappa två sjömilen in till en kran som direkt lyfte båten, innan hon hann sjunka. Full med all upptänklig sjösäkerhetsutrustning stod hon sedan där på hamnplanen som en slags illustration till att pengar aldrig kan ersätta erfarenhet och kunnande, även om naturligtvis alla kan ha otur.

På hamnkontoret satt ett stort uppförstorat sjökort i skala 1: 50.000 med alla detaljer och varningar om “Raz Blanchard”. Strängt förbjudet för fritidsbåtar att vid vindstyrka överstigande fyra Beaufort navigera mellan det normandiska fastlandet och Alderney. Vad är detta? Det stod det ingenting om i mina överseglare. Som ett komplement fanns också på väggen en detaljerad karta med alla strömriktningar timme för timme, vid de olika mån- och tidvattenfaserna, för ett stort antal positioner. Antecknade, men kom så småningom fram till att det vore omöjligt att navigera utifrån så detaljerad information. Strömmen vände varje kvart, utan synbarlig logik. Sista kvällen, efter autopilotens återkomst stämplad som irreparabel, blev jag ombordbjuden på Iroquoisen Ganisa. Jämfört med F-27:an kändes den som rena skeppet med sina stora utrymmen. Ägaren, Michael, berättade livfullt om Alderney Race som är det engelska namnet på Raz Blanchard. Den var i själva verket orsaken till att hans fru numera aldrig seglade med på de årliga semestrarna över Engelska kanalen. Ovetandes om dess natur hade de i alldeles för frisk vind länsat igenom området och mötts av den extremt krabba sjön som bröt över båten. Medan Michael hade varit fullt upptagen med att klara styrningen hade frun utrustats med en stor kniv som hon skulle skära av skoten med ifall något hände; desvärre ramlade hon omkull i en våg och höll på att ta livet av sin make. Efter detta vägrade hon att segla och även utan hustrun ombord så aktar sig Michael numera noga för Alderney Race.


Ätten Beaumonts fäste på Sark

Nästa morgon var prognosen 4 Beaufort och jag lämnade hamnen i lagom tid för att i stort sett få tidvattnet med mig genom Alderney Race. Det var fascinerande; det ryckte och slet i rodret, strömvirvlar till höger och vänster, krabb sjö, men inte särskilt läskigt i den relativt måttliga vinden. Så småningom ser jag vad jag tror är Guernsey, vilket dock visar sig vara ön Sark som på grund av sin höjd syns först. Sark är en fascinerande plats, fortfarande är ön självständig inom ramen för de anglo-normandiska öarna och när jag passerade var Sark fortfarande ett feodalsamhälle, det sista i Europa. Inga bilar är tillåtna, licens krävs för cykelinnehav. Maxhastigheten för alla fordon inklusive hästransporter är satt till 10 mph och hastighetsöveträdelser beivras. Först under förra året, efter att ärendet gått upp i Europarådet, har Sark fått en modernare konstitution. Förändringen är tragiskt nog inte resultatet av någon slags frihetskamp utan motiven är strängt ekonomiska. Bröderna Barclay, ägare till The Daily Telegraph och den närliggande ön Brecqhou som ligger under Sarks jurisdiktion, har av krassa vinningsskäl i samband med markfrågor drivit ärendet. Sarkborna beklagar djupt demokratins införande.


Så småningom dyker Guernsey upp, en fin insegling till St Peter Port och det luktar på ett konstigt sätt; de eldar någonting speciellt tydligen. Guernsey tillhör Brittiska Samväldet men de är inte EU-medlemmar varför båten måste inklareras. Jag konstaterade att m/y Viking som jag stötte på i Cherbourg också ligger här. Tullarna ställer ett antal frågor och blir väldigt intresserade när det visar sig att jag kände till m/y Viking. De ville bland annat ha exakta tidsuppgifter och sa att all information om båten var värdefull. För egen del var det inga problem med inklareringen och jag tog mig iland för att hitta någon trevlig restaurant. Som säte för ett antal offshorebolag, hedgefonder, banker med mera är Guernsey en viktig aktör på den finansiella arenan men som plats i sig måste jag nog konstatera att det är en första klassens turistfälla. Nästa morgon vaknar jag av en förskräcklig huvudvärk, Guernsey är världens biltätaste plats och nu sitter alla bilister fast i morgonens bilkö runt hamnen. Man kan se avgasdimman runt och över oss. Avgasrening verkar vara helt okänt här, brittiska stofiler kan till och med hävda att avgasrening är en inskränkning av den personliga friheten. Vikings skeppare får syn på min svenska flagga och ger sig tillkänna: “jag måste stanna kvar, är kallad till domstol, hade lite för mycket ‘rifles’ ombord, ska ner till Östafrika, skjuta lite, infödingar du vet”. Om jag fattade historien rätt så hade Viking gått direkt till Sark utan föregående inklarering i S:t Pieter Port som är “port of entry” för Sark men p g a hård vind tvingats gå över till Guernsey men fått in vatten i maskin via skorstenen och till slut fått begära assistans. Hans förehavanden hade fått tullen att fatta misstankar och eftersom han hade nekat till att ha haft vapen ombord blev hans situation än värre och nu skulle han alltså infinna sig i domstol. Han hade dock gott hopp om att få ge sig vidare efter att ha betalat böter. Om han var legosoldat, vapensmugglare, allmän skummis eller bara äventyrare vet jag inte, det var inte min typ av kompis i alla fall. Nu var det bråttom iväg, väderleksrapporten lovade lagom vind, en fin västlig bris. Bretagne lockade, kursen sattes mot Trebeurden.


Hamnen i Trebuerden

Underbart att få lämna avgaserna bakom sig. En större kölbåt passerades och det tog inte många timmar innan den var under horisonten. Så småningom vred vinden över på nord och jag kunde slacka skoten, de första små öarna utanför Trebuerden dök upp och snart var jag inne på skyddat vatten. Norra Bretagnes vatten och natur är betydligt vildare och kargare än den lägre normandiska kusten och kan på sitt sätt påminna lite om den svenska ytterskärgården. En mindre segelbåt upplyste om att jag var tvungen att vänta ett tag innan vattendjupet var tillräckligt för att de skulle kunna öppna undervattensportarna in till hamnen. Än så länge hade jag alltid haft tur med hamnarna, men aldrig riktigt fattat signalsystemen utan mer förlitat mig på upplysningar från andra seglare; började dock inse att jag måste lära mig hur signalsystem och annat fungerar. Men det får vänta tills någon annan gång. Nu gällde bara att förtöja, betala hamnavgift och se sig om i omgivningarna. Ingenting går upp mot att långsegla.

God fortsättning på Julen och ett Gott Nytt År önskas alla trimaranseglare!


1 kommentar:

Anonym sa...

Härligt Ulrich!
Om det sviktar med upplevelser är det kanske dags att dra ihop något vilt äventyr? Nordostpassagen var ett bra uppslag!
paul