Vad gör man inte för att finansiera sin Corsair? Ägaren till den här Corsair 28 CC:n som jag hittade i Odessa hade tvingats sätta dit det förskräckliga namnet Transbunker över hela båten bara för att blidka sponsorn. Transbunker hade för övrigt också sponsrat hela flottan av klubbens Laser Stratos som användes som skolbåt för tvåmans ungdomsbesättningar. Optimistjolle och Cadet var skolbåtar för de något yngre. Det är inte helt ointressant att studera deras båtval, Ukrainarna är framgångsrika inom segling; bland annat vanns VM i Drake 2009 av blott 27-åriga Ruslana Taran som spöade upp alla gubbar i världseliten.
Det är betydligt fler flerskovsbåtar här än här hemma, förutom Corsair såg jag många Lagoon, Aldis Eglais-konstruktioner, och även en Woods-katamaran seglande. Jag la dit mitt visitkort på Transbunker i hopp om att ägaren skulle hitta det och kanske bjuda på en Svartahavstur, men det blåste nog bort under nattens åskoväder. Nästa gång ska jag ta med mig en Weta och försöka uppgradera deras skolbåtsflotta. Vem vill sponsra? (Fult namn inget hinder)
Detaljerna avslöjar för den invigde att det troligtvis är en av de sista USA-byggda, båten hade bland annat en R-kolfibermast från Southern Spars samt Ballengerbom. Pop-top-kapellet verkade ägaren dock ha sytt ihop själv.
Insegling mot Kapellskär. Foto: Niklas LundbergEfter en intensiv vår med mycket båtleveranser och mekande med gamla Corsairer så var det äntligen dags för några dagars semesterkappsegling med Corsair-Sprinten. Sjösättning i Kapellskär och tillfartsrace mot Christel och Søren i Maran, Sprint #58. De kom först till bordet på ÅSS Paviljong men vi var först till Åland i alla fall. På fredagen gick första start på eftermiddagen, med etappmålet Käringsund. I en avtagande vind där vi konskevent gick ut till havs, kom vi sexa. Sett ur bankappseglingperspektiv var det kanske buskis men möjligtvis förutsägbart för en meteorolog. Nästa dags etapp gick i en mycket frisk sydlig bris mellan Käringsund och Hamnsund. Fantastiska bilder på näthinnan; tänker framförallt på Marans framfart med gennaker hela vägen upp till kobben på nordvästra hörnet av Åland som vi rundade. Väldigt inspirerande att se hur fint de driver båten. Även om vi länge låg framför så fegade vi ur på slutet och testade screachern. Vi rundade dock innanför Maran men sedan tappade vi en del på vägen mot målet. Vi hade inget flyt alls; vinglade på kursen och släckte och tog hem skoten i otakt. Corsair 36:an Falcon Crest var i sitt esse denna dag och gick som det spjut hon är, medan vi var före Corisco, som hade gått jättebra föregående dag.
Hur vi låg till resultatmässigt hade vi dock ingen aning om, eftersom seglingsledningen inte heller hade någon aning. Middagen, intagen i ett partytält, var dock god och stämningen var det inget fel på.
Nästa dags segling gick till slutmålet i Rödhamn och med en perfekt frisk bris, dock ej fullt så byig som föregående dag. Nu gick vi som tåget på kryssen. Efter en analys av gårdagens halvdåliga gång hade vi en ny "set-up": skotning på winch och bred spalt (vagnen i mitten) och "lagom" twist. En aning överhöjd men ändå med tryck, vilket ger den där fantastiska Corsairgången på kryss, som bara en Farrierbåt kan matcha. Efter halva racet gick vi dock på grund, vilket först inte verkade vara så farligt. Efter några ytterligare sjömil så tappade vi dock centerbordet, som vi såg flyta upp i kölvattnet. Efter att ha tagit ner focken och cirklat runt en stund lyckades vi dock fiska upp det som en souvenir. Vår första oro förbyttes dock snart i förundran när vi konstaterade att vi faktiskt kunde kryssa de kvarvarande 10 sjömilen till mål helt utan centerbord. Dessutom utan att bli sist i mål!
Den övre delen av centerbordet som satt kvar i båten.
Otaliga gånger har jag förklarat för presumtiva kunder att trumman klarar sig vid en grundstötning, eftersom centerbordet ryker först på en Corsair. Nu fick jag ett klockrent bevis för hur väl det fungerar. Men hur skulle vi klara hemseglingen till Sverige? Lösningen blev att Niklas fick dyka och sätta i den nedre halvan underifrån i trumman. Med hjälp av tampar och ett benselband från Gran som vi skar av lyckades vi t o m fixa upp- och nedhal!
Halv nio lämnade vi Rödhamn, klockan tolv satt vi i sittbrunnarna i Kapellskär och drack vin. För sådant behövs en trimaran.
