Mitt emellan München och Salzburg ligger Chiemsee, en cirka 90 kvadratkilometer stor sjö. Ungefär 6 sjömil från Norr till Syd. Så vad gör man en midvinterdag om man inte åker till Garmish Partenkirchen och åker skidor?
Man tar en sväng med båten så klart. Dokumenterat i en liten 4 minuters QuickTime-film. Tyvärr av låg kvalitet, men man ser i alla fall hur lätt och fint Sprinten går. Nu är det bara att drömma om kommande sommar och segling. Klicka här så kommer filmen.
Med denna årets sista blogg önskar Corsair Marin alla sina kunder, vänner och partners ett Gott Nytt år 2007!
Traditionen bjuder att man varje Jul ska servera en riktig Julblogg. Sagt och gjort; här kommer den. Det är en historia från förr, ifrån den tid när det inte fanns GPS, då öst var öst och väst var väst och vi fortfarande inte hade vett att segla trimaran allihop.
Det var någon gång i slutet av 80-talet. För första gången sedan förkrigstiden hade det blivit möjligt att segla till Baltikum. Visserligen bara till Tallinn och dessutom kraftigt omgärdat av restriktioner. En reseplanerng av godkänd resebyrå krävdes, visum, papper på båten, utklarering endast från Hangö, VHF ombord etcetera. Med tanke på att de flesta experter var överens om att Estland snart skulle stängas igen, och att detta var en unik möjlighet, så tyckte vi ändå att chansen att segla dit måste tas, så vi gjorde slag i saken.
Vi kunde hålla rak kurs på Hangö hela vägen från Sandhamn
Knappt en vecka innan våra tredagarsvisum skulle börja gälla stack vi över från Sandhamn till Hangö. Båten var en J 24: ”S/Y Skottkärran”; vinden var SV och överfarten gick snabbt; över 8 knop i snitt. Besättningen bestod av mig, Lennart och Anders. I Hangö gick vi på Casinot och ordnade utklareringen. Vi hade flera dagar på oss och gjorde korta etapper inomskärs i leden mot Helsingfors tills det var lagom att gå över Finska viken. Det var mulna dagar och regnade mest. Ankomstdagen var det emellertid hyfsat väder, en lätt kryss tog oss över till andra sidan. Den plötsliga åsynen av diverse krigs- och patrullbåtar gjorde att vi inte behövde tveka på den punkten. Det kändes viktigt att ha den sovjetiska gästflaggan och den svenska flaggan väl hissade och synliga; det skulle kanske ge oss någon slags immunitet ifall vi skulle misstas för att vara obehöriga inkräktare. Framåt eftermiddagen närmar vi oss Tallinnbukten och är noga att gå på rätt sida om Nargö. Vi hade fått tydliga seglingsinstruktioner från myndigheterna. I instruktionerna ingick också att ropa upp Tallinn Radio och begära instruktioner. Efter en lång stund fick vi ett svarsanrop; en kvinnlig släpig röst på ryskbruten engelska:”Tallinn Radio, what you want?” Uppenbarligen ganska ointresserad, så vi fortsatte direkt utan instruktioner till olympiahamnen i Pirita och tullklareringen. Denna var ganska formell, men utan trakasserier av något slag. Vi blev anvisade en hamnplats och innan vi ens hunnit gå i land så hade svartväxlarna anmält sig, en patrullerande hamnpolis vände bara ryggen till. Långt senare insåg vi att svartväxlarna förmodligen var ”våra” politrucker. Kanske en taktik att kunna kompromettera oss ifall man skulle hitta en anledning.
Vistelsen i Tallinn blev inte så rolig som vi hade trott. Våra stora förväntningar utbyttes snart i irritation över allt som inte fungerade. Det fanns ingen mat att köpa; hyllorna i matvaruaffärerna gapade tomma, på restauranterna fanns inte heller mat och oftast kunde vi inte komma in. ”It’s full” påstod dörrvakterna, ”it’s not full” sa vi och pekade på alla tomma bord bakom fönstren. ”Yes it’s full” påstod idioterna. Taxiköerna var också konstiga; utanför Viru Hotell stod kanske ett hundratal människor i kö, och det fanns bilar så det räckte, framkörningen av dessa var dock ytterst slumpmässig, chaufförerna satt och sov tills någon ingivelse ungefär varje kvart gjorde att en bil körde fram och tog passagerare. Det egendomliga var att de köande, både på restauranterna och i taxiköerna accepterade detta, vi frågade folk ”why?” och fick till svar ”why?”.. ”Yes, why is he saying the restaurant is full, when it’s not?” Folk bara ryckte på axlarna. Jag fattar fortfarande inte detta, men har ju heller aldrig levt i en kommunistisk diktatur.
Politruckerna kom ibland till vår räddning. Vi gjorde normalt tappra försök att tappa dem ur sikte, men på något underligt sätt så ”råkade” vi alltid stöta på dem efter en stund. Och var vi väldigt hungriga eller ölsugna så kunde vi ju låta dem ta oss med till något ställe. Onödigt att påpeka, dessa killar var ryssar och som de sade: ”we’ve got connections”. Vilket bland annat innebar att de kände till ett ställe där vi kunde komma in och som hade öl trots att hela stan i övrigt var torrlagd. De berättade att anledningen till ölbristen var att någon hade stulit tåget som skulle komma med leveransen från Moskva. ”Jo, tåget avgick från Moskva men försvann på vägen, någon stal tåget!”. I övrigt försökte våra skyddsänglar sälja guld till oss för märkligt låga priser, vilket vi bestämt tackade nej till.
Sista kvällen tog vi taxi de tre kilometrarna tillbaks till Pirita, chauffören höll i likhet med sina kollegor 140 –150 km/tim i sin skraltiga Lada, men avvek något i beteende när han fick betalt. ”Rubel money is shit money” sa han och rev prydligt sönder alla sedlar och kastade ut bitarna genom bilfönstret. Good Night!
Här ser man Tallinnbukten och strax nordväst ligger Nargö. Inte så jättelångt till Hangö.
Lennart ville segla hem direkt på kvällen men i egenskap av kapten så vägrade jag och ville vänta tills nästa morgon. Stämningen var inte på topp. Nästa morgon lydde väderprognosen från Tallinn Radio: Ost, medelvindsstyrka 19 m/sek. Vi hade ingen proviant, visumen gick ut, det mesta var blött och vi var grundligt trötta på att aldrig få vettiga svar på våra ”why” inför alla underligheter. 19 m/sek lät ju visserligen mycket men det var ju medvind och som gamla jolleseglare så tänkte både Lennart och jag att det skulle i alla fall bli betydligt roligare än Tallinn.
Vi klarerade ut, revade storen så mycket det gick och körde med kryssfock. Redan en bit ut på Tallinnbukten kändes att det skulle bli en extraordinär segling. Silhuetten av Tallinn krympte snabbt bakom oss, och vi förstod att vi aldrig skulle ha en chans att ta oss tillbaks mot vinden, eller ens halvvind. Det gällde nu att navigera så att vi hela tiden kunde slöra eller länsa. Vi började med en styrbordsbog och tog gippen innanför Nargö. Tur att J 24 har stark rigg! Nu hade vi kurs mot Sverige och Möja ungefär, vi hade den estniska nordkusten på babordssidan och vinden och sjön i ryggen. Vågorna växte successivt och vinden ökade. Vi mötte en polsk färja som girade en aning styrbord och styrde upp mot oss; de undrade väl vad det var för dårar som seglade i det här vädret. Vi vinkade och samtliga ombord på färjan vinkade direkt tillbaks; att vi var centrum för intresset på den båten rådde ingen tvekan om.
Så småningom övergick planingen i fas 1 till fas 2, det vill säga båten ”skruvade upp sig” och började plana på kölen och fribordet istället för botten Det kan vara kul på en vindsurfingbräda, men nu var det lite för mycket. Storen åkte ner helt och framfarten blev mer kontrollerad, ändå loggade vi över 10 knop. Sjön växte successivt och började bli majestätisk, fast väldigt oregelbunden. Ännu efter flera timmar fanns inte minsta tecken på att detta skulle avta, kolsvarta moln, som stora stealth-plan, kom flygande på låg höjd över oss, sikten var dålig och inga tecken på att vinden skulle avta. Vi hade för länge sedan insett att det inte handlade om 19 m/sek men exakt hur mycket mer kunde vi inte avgöra. Det är samma sak med våghöjden; väldigt svårt att uppskatta. Ett starkt minne var dock när båten bara lyftes och lyftes tills det kändes som vi stod på toppen av en mindre skidbacke och bara tittade neråt mot vågdalen och sedan kunde surfa i en evighet. Efter den vågen kunde vi inte se horisonten på en lång stund, vågen var så markant högre än sjön i övrigt att den skymde sikten föröver.
Naturligtvis var vi skärpta och koncentrerade men medvetna om att inte särskilt mycket skulle kunna hända om vi bara hade vinden i ryggen och vatten under kölen.
Den här bilden över Finska Viken visar den långa anloppssträckan som sjön får vid Ostlig vind
Vi litade helt på båten och vår egen förmåga. Den lånade deccanavigatorn kom väl till pass i detta väder. Men det var värre med sjökorten, visserligen hade vi sjökort i höjd med latituden Hangö-Sverige, men så började vi fundera: Tänk om stormen inte bedarrar på ett dygn men istället vrider över på Syd, vad händer då? Vi visste att vi inte skulle kunna halvvinda, men vi kunde ju inte falla av väster om Hangö, vi visste att en stor skärgård utbredde sig där hela vägen mot Åland, men vi skulle ju inte ha en chans att navigera genom den utan sjökort. Efter att timmarna gick och inga tecken syntes på att vinden skulle bedarra så gjorde sig denna oro allt mer gällande. Dessutom fanns ett annat orosmoment. Anders, en i vanliga fall intellektuellt skärpt kille och duktig skidåkare, med morfar som var storseglare, började flippa ur. Förändringen kom gradvis, ett av de första tecknen var när han alldeles stel av skräck plötsligt höll på att glida ut under mantågen, utan synbarlig anledning. Uttrycket ”stel av skräck” är inget påhitt; det upptäckte vi nu. För oss andra två var de mest otäcka ögonblicken när vi mötte Anders vanvettigt skräckfyllda blick, som var riktad akteröver mot sjön. Han var visserligen kontaktbar, men inte längre logiskt tänkande och förmodligen i ett chocktillstånd. Vi lyckades dock avstyra hans konstiga idéer; han ville till exempel absolut sätta sig i förpulpiten.
Efter drygt fyra timmar så tar vi beslutet att lägga om kursen och gå in till Hangö istället. Dessutom var vi ju hungriga och det var lördagkväll och Casinot hägrade. Vi får några riktiga brottsjöar över oss också, det är svårt att glömma ljudet av de första vattenkaskaderna som träffar sittbrunnsbotten och den evighet det tar innan självlänsarna har tömt brunnen på vatten. Med vattenfylld sittbrunn uppför sig J 24 som en lam anka ungefär.
Så småningom ser vi Hangös fyr i det disiga vädret och vi följer leden in mellan kobbarna som dyker upp till höger och vänster. Jag är mest rädd för att vi ska hamna i en återvändgränd som vi måste halvvinda eller kryssa oss ur. Det visar sig också att Lennarts lånade sjökort är från anno dazumal, varför vare sig enslinjer eller prickar riktigt stämmer. Det gör det hela ännu mer spännande. Enligt vårt kort måste vi runda några kobbar, som bara ligger 50 meter utanför fastlandet, och gå upp på bidevind för att ta oss in i Östra hamnen.
Ungefär så som den röda linjen tror jag att vi angjorde Hangö
Ett kort ögonblick infinner sig ett mått av tvivel och jag ser i andanom hur vi kraschar båten rätt in i Hangös yttre hamnpirar på stäven. Jag försökte starta motorn, men kunde inte höra ett dugg på grund av dånet från sjön, dessutom var den ju vattendränkt efter brottsjöarna så den idén spolades snabbt. Kobbarna som vi skulle runda identifierades och vi närmade oss snabbt, vi genade aningen över en grynna och skotade snabbt in focken. Skulle det bära eller brista? Antingen skulle båten broacha och vi skulle kollidera med kobben eller så skulle vi inte kunna hålla tillräckligt högt mot vinden med bara focken och då skulle vi krascha mot stranden i lä. Det skulle inte ta många sekunder innan Skottkärran skulle vara ett vrak.
Alle man upp i lovart, lagom hård skotning för att ändå spilla lite vind. Som genom ett mirakel släppte inte rodret, båten gick in på kurs och vi kunde hålla henne. Det lilla sjö- och vindläet som bildades bakom kobben var tillräckligt. Sedan tog vi sikte på yttersta bryggnocken i hamnen och lyckades hålla båten på kurs hela vägen. På bryggorna var det full aktivitet, folk överallt som gjorde sitt bästa för att deras båtar inte skulle skadas i ovädret. Vi kastar i land en fånglina till en av alla finnar som ivrigt vill hjälpa oss, hissar ner focken och pustar ut. Snabbt blev vi kändisar och snart sagt alla vi mötte kommenterade vår segling. Vi fick dessutom fri bastu, eftersom vi visat sådan Sisu. På hamnkontoret berättade de att medelvindstyrkan varit 25 m/sek med byar på 30. Inte ens de stora färjorna hade gått ut denna dag.
Sällan har en öl och köttbit varit så goda som på Casinot den kvällen. För alla tre ombord hade det varit vårt livs dittills och hittills tuffaste segling.
Epilog:
Dagen efter var det strålande sol och bra väder och vi seglade hem.välprovianterade och under normala förhållanden. Hemkomna läser vi i DN att en Vindö 28 sjunkit i Finska Viken under seglats från Tallinn samma dag som vi (fast de hade gått ut mycket tidigare på morgonen). Besättningen hade lyckligtvis räddats av en helikopter från Finska sjöräddningen och de tre ombordvarande hade klarat sig. Båten ifråga kände vi till från Tallinn, besättningen kom från någon båtklubb söder om Stockholm (Haninge eller Handen) och vi hade vid flera tillfällen växlat några ord med dem. All sekretess (visumavdelningen, resebyrån, sjöräddningen m fl) gjorde tyvärr att vi aldrig lyckades få tag på dem för att få reda på vad som hänt.
Känslan när man faller av från vindögat och skotar hem seglen på en Corsair trimaran etsar sig direkt in i hjärnans njutningscentrum hos varje sann seglare. Loggen sticker iväg från 3-4 knop till 8-9 på några sekunder. Lite trim och upp med gennakern och farten tangerar 17-18 knop. Rodret svarar direkt och det är tur det; ska vi passera i lovart eller lä? Båtarna runtomkring tittar med skräckblandad förtjusning på, medan vi flyger om dem. Under ruset bestämmer man sig: jag ska ha en sådan här båt. Fru och barn är lika exalterade och consensus råder.
Många gör också slag i saken och det är bara att gratulera dem! För flertalet slutar det dock med att det inte blev någon ny trimaran och det är inte lite tragiskt. Minnet av den där trimaranseglatsen kommer att sitta i resten av livet, medan man seglar omkring med sin av omgivningen godkända kölbåt eller sitter på pensionärshemmet.
För det är så det är. Det är inte egna beslut som tas utan man låter andra besluta och för att passa in i gruppen så fogar man sig och accepterar. Det är naturligtvis omedvetet, men driften att passa in är otroligt mycket starkare än att självförverkliga sig. Mångfald och pluralism som är centralt för all utveckling har givit vika för någon slags mainstream-normalitet som effektivt sköljs över oss alla med hjälp av Internet och TV och båtpress. I den världen är trimaraner nischade för extremseglare. Familjeseglare ska ha båt med parabolantenn och djup köl.
Efter att ha talat med:
- svärfar (kan ej skilja på en trimaran och katamaran) som blev så upprörd över tankarna att han höll på att få hjärtinfarkt
- klubbens hamnkapten som frågade; jaha och vilken klubb ska du gå med i nästa år då?
- seglarkompisar som bestämt visste att trattamaraner inte kan kryssa
- arbetskamrater som tyckte att det vore att förhäva sig
- bankkamrern som tyckte att det vore mer ansvarsfullt att lägga pengarna på den nya FjärranÖstern-fonden och en större villa
så blev det naturligtvis ingen trimaran.
Alla självständiga tänkande människor som inte vill känna igen sig i den här beskrivningen utan litar på sin instinkt och intuition har chans att manifestera detta genom att beställa en ny båt till nästa säsong.
Varför inte glädja mamma till Jul med en presentcheck på en splitterny Corsair 36 i kolfiber?
Det är inte bara SeaCart som ägnar sig åt vintersegling. Nu ska också en katamaran av typen TRT 1200 seglas hem till Sverige före jul. Man kan följa seglatsen på livetracker.se Än så länge verkar båten inte ha lämnat hamnen på Isle of Wight. De ska vara hemma till jul har de sagt, hoppas att de får förliga vindar.
Läste en notis i SvD om en 65-årig svensk som byggt en katamaran och efter 14-15 månader kom fram till Trinidad, där han nu röjde på nattklubbarna i jakt på en kvinna.
Blev nyfiken och kollade lite på nätet. Jodå; 12 dagar efter avfärd från Stockholm så rände han på grund utanför Yarmouth, Norfolk, och med skador som han inte hade råd att åtgärda. Brittiska kustbevakningen klagade på att de inte hade möjligheter att stoppa hans vidare färd eftersom de ansåg att han saknade nödvändig kompetens och båten saknade dessutom den mest elementära utrustning, men de bogserade i alla fall iland honom. Detta var i augusti förra året, men han fick hjälp och lokal sponsring så att han kunde komma iväg efter åtta månader som skeppsvrak. Ortens ungar hade under tiden som sport att kasta sten på båten.
Direkt efter avfärd så la motorn av och då han inte hade vare sig köl eller centerbord så hade han inte så stort manöverutrymme. Han hamnade med helt sönderblåsta segel på kanarieön Gomera, där myndigheterna bötfällde honom eftersom han blockerade färjläget. Fort därifrån fullastad med öl till en närliggande hamn där han skulle reparera båten. Tyvärr missade han den ön och hamnade till slut utanför Trinidad, där åter lokala myndigheter fick komma till undsättning för att han inte skulle driva mot Mexico.
Han kom någotsånär rätt; hans mål var Karibien någonstans "för det såg så fint ut på vykort".
Väl i Trinidad så trivs han tydligen som fisken i vattnet och härjar som sagt vilt på nattklubbarna. Fast med tanke på hur utfattig han tidigare under resan sagt sig vara så undrar man hur det går ihop?
Precis en sådan äventyrare som i folks ögon gestaltar bilden av en flerskrovsseglare.
Men då finns det motpoler: SeaCart-gänget arrangerar "Round Gotland Midwinter Challenge". Det handlar om att mitt i vintern sätta rekord runt Gotland i en 30-fots trimaran. Här har deltagarna björnkoll och all elektronik, inklusive personliga EPIRB. Bara tanken på att inte varje sekund segla optimalt är säkert frustrerande. Naturligtvis är det inte helt ofarligt; att i hårt väder ramla överbord mitt i natten är nog inte något som man längtar efter. Om det blir kallt så kan nedisning bli ett stort bekymmer.
Denna sortens äventyr fulländar också bilden av flerskovssegling, fast nu som avancerat, extremt, farligt, macho, äventyrligt etcetera.
Det är ungefär lika långt mellan ett lådbilsrace och en F1-tävling som mellan katamarankillen och RGMC. Flerskrovssegling är verkligen mångfacetterat.
Jag håller mig till Corsairer och ser fram emot sommaren.
Klicka här så kommer en videosnutt från en Corsair 28 CC som jag hittade på Google
Som marknadsanalytiker kan man slita sitt hår i förtvivlan över att inte finna orsakerna till att endast ungefär en procent av försäljningen av segelbåtar med övernattningsmöjligheter är trimaraner. Detta gäller i Sverige, trots att flerskrovsbåtar är ovanligt lämpliga för våra förhållanden. På andra marknader kan det se annorlunda ut, men fortfarande dominerar enskrovsbåtarna. Beteendevetarna är förmodligen de som har bäst modeller för att forska i orsakerna, även om också deras verktyg är trubbiga. Beteendevetarna har i alla fall visat att människor absolut inte är rationella. Den vetenskap som i sina förklaringsmodeller mest utgår från att människor gör rationella val är nationalekonomerna, med begrepp som economic man.
Låt oss för ett ögonblick utgå från att valet av segelbåt är rationellt grundat. Med tanke på de containerliknande baljorna som dominerar marknaden skulle man då kunna dra slutsatsen att majoritetens kravspec ser ut så här:
1. Det är viktigt att jag kan komma iland på så få ställen som möjligt, det räcker strängt taget med de större marinorna.
2. Ifall jag går på grund så vill jag ha så stora skador på båten som möjligt.
3. Det är av stor vikt att båten sjunker så fort som möjligt, ifall jag skulle punktera skrovet eller vid en allvarlig grundstötning.
4. Under segling är det viktigt att det är så obekvämt som möjligt. Att sova i lovartskojerna ska vara omöjligt. Matlagning ska vara ett konststycke och om man inte är fastkrokad med sele i lovart så ska det vara stor chans att ramla ut under mantåget i lä. Framförallt är det viktigt att barnen lätt ramlar överbord.
5. Det är viktigt att båten seglar långsamt i grunden. Detta möjliggör för mig att betala en hög kostnad för marginellt bättre prestanda. Marginalkostnaden för prestanda ska vara så hög som möjligt.
6. På halvvind och slör är det viktigt att båten är svårseglad och broachar lätt. Utan besättning på rejlen så ska den knappt gå att segla i frisk vind.
7. Med spinnaker på läns i frisk vind så ska båten vagga och gärna tippa åt lovart, så att riggen ryker och helst att några besättningsmän ramlar i vattnet.
8. Det är viktigt att båten är fylld med så mycket ädla träslag och regnskog som möjligt, för att bidra till avverkningen på ett konstruktivt sätt.
9. På grund av allt ovanstående: En stor dieselmotor.
För alla seglare som ännu inte upptäckt den nya publikationen "Allt om Segling" (utgiven av samma förlag som Båtnytt) så rekommenderas ett omgående besök hos Pressbyrån. I ett reportage signerat Gustav Morin sjungs trimaranernas lov. Corsair-båtarna beskrivs som de bekvämaste för cruising. Inte illa med tanke på att de – på kappseglingsbanan– också spöar båtar som beskrivs som "racers". Suveräna med andra ord.
Vi önskar tidningen, som uppenbart siktar in sig på Seglings läsare, Lycka Till.
Nu är det dags att ta tag i bloggen igen, har varit en aning inaktiv på sistone men nu ska det bli fart igen. En som varit flitigare på uppdatering är Daniel Darpe med sin Farrier F 9. (One-off-version av Corsair 31) Nu har han lagt ut en massa roliga filmsnuttar hur det är att segla med familj och jolle i 15 knop.
Klicka här så kommer du till Daniels blog
När vi ändå är gränsöverskridande och inne på ämnet katamaraner så är det väl lika bra att ta steget fullt ut och kasta oss ut i A-kattans trapets. Häng med, äntligen höst!
Tack till Håkan Fröjdh som lät oss ta del av filmen.
OK, jag vet, det här är en trimaranblogg, men när kattorna är så pass coola som denna så slinker de igenom i alla fall! Detta är en Raider 302, från Tony Graingers ritbord. Båttypen har några år på nacken men är "still going strong". Den har mycket bra "record" från sitt ursprungsland Australien, både ifråga om prestanda och sjövärdighet. Åtminstone en båt finns i Storbrittanien där den vinner det mesta på kappseglingsbanan. Varför jag presenterar båten här kommer jag att avslöja så småningom.
Bilden är snodd från www. linderson.com (tack Torbjörn). Just detta ex är byggt i kolfiber och aningen hottare än "standard".
Gänget kring 60-fots trimaranen HiQ har hittat på en ny tävlingsform tänkt att attrahera publik: Speed Sailing. I lördags seglade deltagarna en 200 meters bana vid Nacka Strand vid inloppet till Stockholm och tiden klockades. I inbjudan utlovades sol och frisk vind, men vädergudarna hade andra idéer. Kul att få komma ut på sjön i alla fall.
Vinst i öppna klassen hägrar för Mirage och Noel Barkelius som ger järnet. Men inte ska väl motorn hänga så där under själva racet? Och det assymetriska lovartscenterbordet kanske bör plockas upp ytterligare någon decimeter, Vi noterar dock de snabba rynkorna i seglet! (Foto: Paul Sundvall.)
Det här är Frasse, en några år gammal hankatt av rasen British Shorthair. Han har fullständigt kapitulerat. Från att inledningsvis ha varit aningen skeptisk till att tillbringa hela semestrar ombord på en segelbåt blir han numera lätt orolig och får abstinens om perioderna i lägenheten blir för långa. Han uppskattar särskilt att det inte lutar och att han har cirka 30 kvadratmeter däck och nät att vandra runt på. Favoritplatsen är annars Corsairens ombonade förpik.
(Husse och matte är Johan och Linda Lidén.)
Som Ian Farrier uttrycker det: "All Farrier designs are safe family orientated cruisers - they just happen to be fast."
Frasse värdesätter materialvalet i dynorna som lever upp till hans högt ställda krav.
Som omväxling kommer en crusingbild. Den här fick jag av Johan och Linda Lidén som med sin 28 CC semesterseglade ner till Blekinge i somras. I hemmahamnen på Gålö behöver de inte fälla ihop båten och inte heller i naturhamnar, men det är bra att det går, vid de tillfällen man tvingas ligga mellan Y-bommar. Ungefär två - tre minuter tar det att fälla ihop båten, och man kan göra det under motorgång, även när det går sjö!
"Oj, vilken fin båt ni har skaffat! " Ska vi gissa att det är Lindas föräldrar i sittbrunn och på akterdäck?
Att båtar sjunker på vattnet visste vi, men på land också! Tack till Martin Schöön som hittade bilden ute på nätet. (Vi avser alltså inte det nät som är spänt mellan skroven, utan det andra stora.)
Besättningen har några några timmars skottning framför sig.
"Kålö höstkapp" arrangerat av Trälhavets Båtklubb är förmodligen den absoluta motsatsen till Centomiglia på Gardasjön ifråga om prestige. Det här är svensk breddkappsegling, bedriven som folksport. Inga sponsorer, ingen mediabevakning, inga höjdare som ska hålla tal, inga cocktailpartyn, inga fester, inga skönhetstävlingar, ingen stor organisation och slutligen ingen anmälningsavgift. After sail består av grill på bryggan och burköl. Nightlife är bastu. I rättvisans namn seglas också efter handikapp; att scratchvis bunta ihop en massa olika båtar vore naturligtvis helt oförenligt med svensk jämlikhet och tradition. Här är det LYS som gäller! Corsair 31:an hade 1,84. Jaktstart i blandat fält, kölbåtar och flerskrov. Banan gick från Österskär till Kålö på lördagen och åt andra hållet på söndagen. På söndagen var vi först i mål av samtliga båtar, i lättvind och mestadels kryss! Gissa om vi var nöjda både med båt och resultat? Fantastiskt väder hade vi också. Tack till Markus och Johan (seglingsledningen) i TBK!
Honnörsbryggan på Kålö, det ringa djupet hindrar kölbåtar från att otillbörligen lägga beslag på platsen.
Hade tänkt skriva något inlägg om Corsair och perfekta långfärdsbåtar. Det blev inte så denna gång. I jakt på material så hittade jag något helt annat, som i alla fall är trimaranrelaterat. Varför åker vi inte alla till Italien och kappseglar stället? Här har ni något att lära; alla präktiga svenska båtklubbar. Klicka här så får du hela storyn och alla bilder. Ragazze molto belle! E trimarans piacevoli anche, naturalmente.
Mr SeaCart, Calle Hennix, kom tvåa i flerskrovsklassen i Centomiglia 2006. Foto: Arne K. Larssen.
Vad gör man när inspirationen tryter? Jo man går ut på nätet och letar efter något tänkvärt. Läser förstrött Scuttlebutt newsletter från 8:e juni när jag hittar "brev till redaktionen". Författaren är ingen mindre än Andrew Hurst, redaktör för Seahorse, en av världens mest ansedda yacht-tidskrifter, så det är klart att hans ord har en mycket stor tyngd. Bättre reklam för Farrier-båtar kan man inte få. Det är bara att hoppas att alla begrundar hans ord och tar dem till sig. Läs gärna texten två gånger om du fortfarande fraktar bly!
"Well done to those sticking up for the lead-frees. In particular I have to say that Ian Farrier is a genius. Period. We are on our second Farrier design, a Corsair F31R, and it is even more fun than the first. We can race at over 25 kt, trail at over 60 kt, behind a regular 'European' car, and have had huge fun with family, children and dogs, cruising in places where my marginal navigation skills (heh I'm a racing sailor) really should not allow us to play (until you have experienced cruising with a yacht that can run up the beach you have missed out).
And last summer a hopelessly-planned rush back to work saw two adults and two young children beating against 25 kt of wind and more than 4 kt of tide out through the Alderney Race. Try that in a monohull... naah forget it. And yes, we were back in the UK for dinner (ditto). As I said, Ian Farrier is a genius."
Kunde inte sagt det bättre själv.
Alderney Race (på franska Raz Blanchard) är ökänt och fruktat för sina brutala tidvattensströmmar (eddies). Vattnet som ligger mellan franska kusten och kanalön Alderney är förbjudet att navigera för nöjesbåtar vid vindstyrkor över 4 Beaufort. Detta p g a den extremt krabba sjön och de kraftiga strömmarna. Alderney Race är ingen lek. Andrew Hurst seglar i vindstyrka 25 knots, vilket motsvarar 6 Beaufort.http://www.sailingscuttlebutt.com
http://www.seahorsemagazine.com
Man behöver inte ta sig till Alderney för att testa gränserna med en Corsair 31. Bilden tagen utanför Möja av Mats Johansson.
I senaste numret av Båtnytt (nr 9) provar man en crusingtrimaran med några år på nacken; en Gepard. Det är en artikel i en serie "Flygande besiktningar" där artikelförfattaren Gustav Morin väljer en båt att borda under seglats ute i skärgården till de ombordvarandes förvåning. Väl ombord intervjuas besättningen och båten testas under några timmar. Artikeln är saklig och skildrar positivt båtens prestanda och alla övriga typiska trimaranegenskaper. Läs den om du ännu inte är övertygad flerskrovsseglare, allt positivt som sägs om Geparden gäller också Corsair.
Rolf Karlsson, ägare till en Corsair F-27, fick chans att segla ombord på en trimaran i Cowes Week och tog den naturligtvis. I år var det extremt blåsigt, och tuffare än vanligt. Rolf berättade att " vi gjorde 17 knop och så kom F-33:an Carbon Tiger och bara flög om oss, de där dårarna körde mest på ett skrov hela tiden och hoppade över att reva". Med bifogat bildbevis så kan vi då lägga den diskussionen till handlingarna. Det går att segla en Farrier med lättat mittskrov!
Klart cool bild. Tack till Rolf Karlsson!
Trots SMHI's varningar om svaga vindar och regn så blev det inte så. Tvärtom hade vi jättetur med vädret under årets Gran Prix. Det är en trivsam distanskappsegling ute i Stockholms Skärgård som Gransegel ordnar varje år i slutet av augusti. Nästan lika många flerskrovsbåtar som enskrovsdito.
I år seglade jag ombord på en Corsair 31 med LYS 1,84. Vi vann inte men hade i alla fall en väldigt fin segling.
I jakt på våra konkurrenter under Gran Prix. Foto: Mats Johansson.
Resultatlistan finns på sajten www.corsair-sweden.com. Fler bilder från seglingen på www.gransegel.se
Hamninloppet till Jalta
Var nere på Nautiska Magasinet och handlade idag. Kunde inte låta bli att bläddra i en nyutkommen bok på engelska. Cruising in Ukraine. Författaren hade "upptäckt" Ukraina under Svartahavsrallyt som startade i Turkiet och verkade alldeles lyrisk över gästfrihet, vattenkvalitet, natur, prisnivå, mat och segling i Ukraina överlag.
Jag blev väldigt sugen på att segla där och med en Corsair är det ju bara att traila ner till Jalta eller Odessa och sjösätta. Med tanke på den transportsträcka som icke-trailerbara segelbåtar behöver är det inte så konstigt att inte så många andra seglare lär komma dit. Hur fint det än är.
Pluto 800, ukrainsk monohull från 2005
Systerbåt
Häromdagen ringde Rolf Karlsson. Han har sedan några år tillbaks en F-27. Han köpte den för att prova på hur det var att segla trimaran och fastnade naturligtvis. Maxi 95:an som Rolf och Inga-Lill behöll "i reserv" första året kunde säljas. F-27-seglandet väckte mersmak och nu ska de köpa en större trimaran till nästa år. För att pejla marknaden la Rolf in en blänkare på nätet om att F-27:an nu var till salu, men tog bort den ganska snart eftersom de trots allt vill behålla båten ett tag till, tills den nya trimaranen levereras. Men det var för sent.. En österrikare hittade notisen på nätet, åkte hit, tittade och köpte båten. Ingen prutning och när Rolf sa att han egentligen inte ville sälja nu accepterade köparen att komma tillbaks i oktober och hämta båten! Han hade tittat på flera F-27 på kontinenten men aldrig kunnat hitta någon för 450.000 SEK i detta skick!
Vi pratar om en båt som är 13 år gammal med originalsegel och original dynor och klädsel och inte speciellt mycket extrautrustning. Under de fem senaste åren har båten sålts tre gånger och till ett högre pris varje gång!
Även om jag personligen hellre skulle lägga till mellanskillnaden till en ny Corsair 28, så är det skönt att representera ett varumärke med ett sådant andrahandsvärde!
...och letar efter nya smultronställen.
20.29 rundade VO 60-båten Ericsson bojen utanför Visby. HiQ var fyra minuter efter och de andra två 60-fots trimaranerna kom efter ytterligare 15 respektive 18 minuter. Det bör inte vara någon match att komma ifatt Ericsson innan målet vid Skanskobb. Det hjälpte inte att skicka iväg alla trimaraner en sväng till Svenska Björn, pressen får i alla fall inte se Ericsson först in till Sandhamn. SeaCarterna verkar tyvärr ha fastnat i svag vind på utsidan av Gotland.
Östersunds Turistbyrå ska ha all heder av årets katalog med sitt vackra omslag. Få landskap är väl så nationalromantiskt svenska som Jämtland? Men vad gör man när Frösön, Storsjön, Åreskutan, odjur och Peterson-Berger inte riktigt räcker till? Jo, man pryder katalogomslaget med en Farrier 25-trimaran på Storsjön. De turistansvariga har förstått vad som är pricken över i:et, vad som verkligen gör en svensk sommar, såväl ute i ytterskärgården som uppe i fjälltrakterna. Tack Eide Stjernefeldt som stod för båt och tips. Glad midsommar!
Nu utmanar vi Lago di Garda och Lago Maggiore.
Hetaste rullen just nu: "Experience the Excitment".
Nu är den äntligen klar; vår DVD om Corsair Sprint 750. 7 minuters segling ombord på två Corsair Sprint, och även en del scener med Corsair 31 och Corsair 24. Om inte denna rulle väcker trimaranbegäret, då är det något allvarligt fel.
Jag är på gång att lägga ut den på nätet så fort som möjligt. Kopiera gärna och sprid den! Det är ingen risk att amerikanska regeringens springpojke Thomas Bodström skickar polisen efter dig.
Krogen hann stänga innan vi kom i mål. Foto ©: ???
I fredags kväll fick jag nöjet att segla ombord på en SeaCart 30-trimaran "Vinden" i Roslagen Sea Race. Det är en kappsegling på cirka 100 sjömil, genom Stockholms vackra Skärgård upp till Arholma och sedan ut på havet och med mål i Öregrund. Vi startade en timme efter kölbåtarna, men var i kapp den sista någonstans vid Rådmansö. Sedan var det bara vi och våra själsfränder ombord på "Havet" och ett antal ettriga F-18-kattor som jagade fart, tryck, vind och vinklar i racet upp mot Öregrund. När åtta och en halv timme hade gått kom stiltjen, och vi var cirka 5 sjömil från mål. Banrekordet slog vi, men inte på tio timmar som var ambitionen.
Vi slapp stå i dubbla trapetser och vi slapp våtdräkterna, plant och torrt och fort, verkligen en helt annan komfort än på alla F-18 som tränade inför Archipelago Raid.
Notera cambervinkeln!
Var bara tvungen att lägga in denna bild på Milonga som är en Farrier F-9 R, numera med hemmahamn i Bålsta. Med tanke på Mälarens obefintliga ebb och flod så lär det dröja ett tag till nästa dry-out, även om Daniel och Anna har planer på långsegling redan till sommaren. De köpte båten utan att någonsin ha provat någon typ av flerskrov, men båten verkar ha överträffat deras förväntningar rejält! Det är alltid lika kul att ta del av entusiasmen hos de seglare som provat en Farrier för första gången! http://www.darpe.com
Äntligen har säsongen kommit igång. Fyra Corsair var anmälda till Lidingö Runt. För Harald Versteeghs del var det premiär i en helt ny båt. 31 XTR. Det har inte varit alldeles friktionsfritt att få alla detaljer i den svenskbyggda riggen att fungera ihop med båten; det behövdes några kvällar ute på vattnet för att testa och fundera. Men redan i den första vändan från Wasavarvet upp till Lidingöbron kände vi vilken power det är i båten. I den lätta vinden kom hon snabbt upp över 14 knop. Det bådade gott för Lidingö Runt, som blev betydligt blåsigare än vad som vore idealiskt för en helt ny båt med besättning som inte hunnit träna många timmar. Hon startade med ett rev, mest för att inte riskera invertering av masten, egentligen hade besättningen velat ha två rev för att slippa lufta storen alltför ofta. Men det gick jättebra ändå, Harald och 31-teamet var först i flerskrovsstarten att sätta upp gennakern. En häftig rosa ballong som sätter ordentlig färg mot himlen. Fyra på beräknad tid, slagna av trean med 1 (en) sekund!. Snyggt seglat!
Vilken altitud var det som målet låg på? Foto: Ralf Sass.
Själva seglade vi förra årets mässbåt, en 28 R. Efter en något trög inledning så lossnade det ordentligt under gennakergången ner mot Duvholmen och sedan fortsatte vi av bara farten att öka på kryssen tillbaks norr om ön. Vi hade ett tag häng på Dragonflyen Vilda som tog in ett rev och sedan hittade skruven igen. Tyvärr för deras del så fick de problem med seglet och fick bryta. I övrigt så kändes det som vi seglade ifrån det mesta, men vi märkte akteröver att flerskrovsfältet tunnade ur i takt med haverierna. Tvåa på beräknad tid, efter en M 20, var vi nöjda med. Ännu nöjdare var vi när vi kunde konstatera att ingen Corsair hade minsta problem med materialet; inga haverier, inga trasiga detaljer, inte ett schackel var krokigt efter ett av de hårdaste Lidingö Runt på åratal. Det gällde också Johan Lidéns 28 – Serenity – de bröt eftersom de hade glömt att låsa lattorna i storen och inte tyckte att det var värt att riskera följdskador i seglet.
Den fjärde Corsairbåten, Rolf Karlssons F-27, kom tyvärr inte till start. Synd eftersom det var närmast idealväder för den båten.
-----
Dagen efter Lidingö Runt var det provsegling av flerskovsbåtar i SCTS regi. Mats Leander, undertecknad och Janne Palmqvist demoseglade våra båtar med nyfikna och intresserade seglare. Det är alltid lika kul att notera vilken inverkan 12-13 knop har på humöret! Egentligen skulle vi varit betydligt fler båtar, men Lidingö Runt hade tagit sin tribut denna gång.
En massa flerskrovsbåtar är perfekta i teorin, skillnaden med Corsair och Farrier är de fungerar i verkligheten också.
Tanken med en blogg är nog att man ska skriva inläggen lite oftare. Som tur är så tillhör väl denna blogg inte en av de mer lästa på Internet, så kanske uppehållet är ursäktat? Generellt så vore det roligt med "feedback" i form av kommentarer. Fast det är klart, så länge innehållet inte är kontroversiellt så kanske ingen bryr sig? Att alla borde segla trimaran är kanske så självklart att inte ens den mest inbitne blygubbe har något att anföra emot?
Den gångna månaden har gått åt till att införskaffa en bil med stark motor och dragkrok, att lasta ur containers med skrovdelar i kylan i Göterborgs hamn, att hålla ordning på att segel och rigg blir klara till mässan (håll tummarna) och att leta lämplig ny lokal för verksamheten. Nu ska båten fraktas och skruvas ihop och putsas och köras in på mässan. Trycksaker ska fixas, montern ska planeras, hjälpredor ska rekryteras och fakturor ska betalas. Det är ungefär tillvaron i ett nötskal för en båtimportör under vinterns mörka dagar. Drivkraften är vetskapen om att snön och isen än en gång kommer att tina bort och att fjärdarna åter kommer att ligga öppna för att låta sig klyvas av Corsairers centerbord och roder. Don Wigstons fina bilder på Sprinten grejade seglingssuget på en gång. Och 31:an med sin XTR-rigg kommer också att bli något alldeles extra.
Jag tror och hoppas att det blir en jättefin seglingssommar med bland annat Corsair 2006 Baltic Raid på programmet.
